Just nu känner jag mig livegen och nära till att falla i djup depression. Därav bortfallet från bloggen. Jag avskyr näst intill allt som har med mitt liv att göra just nu. 

 

Jag har börjat arbeta för DNA istället för Cheers, vilket jag borde vara (och innerst inne är) ytterst glad och tacksam över. Det har inte gått något vidare för Cheers och vi var nära att stänga baren. I nuläget är baren ännu öppen, men har flera dagar i veckan stängt och jag tror att Giannis är i valet och kvalet över att stänga. Jag blev, utan att veta varför, förflyttad till DNA, vilket jag bör se som en andra chans, men också som att ha jobbat sig uppåt. Hur lättad jag än är över att ha jobb, så kan jag inte bortse ifrån att jag avskyr jobbet. Det är inget fel så, men pressen ökar och jag förväntas att prestera högre. Tjejerna är allvarligt fett snygga och hur löjligt det än kan tyckas, så mpr jag dåligt om jag inte försöker till mitt yttersta att lyckas med en schysst outfit och perfekt makeup varje dag, vilket tär oerhört på både självkänsla och humör. Jag vet att detta är något min hjärna gör för att spöka med mig, då alla tjejer sagt hur mycket de tycker om mig och trivs med mig på jobbet. Går jag till jobb och känner mig för "alldaglig", så är hela dagen förstörd och jag har inte självsäkerhet nog att göra bra ifrån mig.

 

Det är spklart inte bara detta, utan en mängd andra faktorer som påverkar mig och mitt humör just nu. Jag vill dock inte dela med mig om exakt allt och väljer den största orsaken till att jag mår som jag mår just nu.

 

Jag har dock kommit till den punkt där jag också inser att jag kan påverka detta genom ett annat tillvägagångssätt och justeringar i min vardag. Jag vill kunna glädjas åt det jag faktiskt har och inte bara se det negativa och bara vilja ha det annorlunda. 

 

Sakta men säkert kommer jag försöka beta av de punkter och ändringar jag själv kan jobba på, för att sedan se vad jag kan göra för att möta omvärlden halvvägs vardera. 

 

Agapi, E.

 

Eller 'mitt liv' för de som föredrar svenska.

Jag har kommit till en bekännelse. Eller bekännelse och bekännelse, snarare en update av vad som händer och sker i mitt liv just nu. Som många utav er vet och något som jag långt ifrån har hållt privat är att jag träffade min stora kärlek i vintras. Det var i alla fall vad jag trodde att jag hade gjort. Vi är inte tillsammans längre. Det spelar ingen roll att spekulera i anledningen till detta, de som behöver veta, vet, men jag kan säga som så att jag var den som tog detta steg och har lämnat någon i stor sorg. Det är alltid lätt att lära av sina misstag, något som jag vet att någon gör i detta nu och ångrar att han kanske tog mig för mycket förgivet stundtals.

Självklart är detta något som gjort mig mycket illa på sistone, att inse att det inte längre finns där. När man inser att man är mer kär i ens minnen, än personen som står framför en och med ett förhållande som går baklänges än framlänges, så finns det inte längre någon anledning till att stanna. Åtminstone om det bara är en part som kämpar in i det sista. Därför tog jag detta beslut, vilket som sagt tagit hårt, men på något sätt bearbetats på lång sikt och tänkts över. Självklart bryr jag mig väldigt mycket om Vasilis och jag tänker inte komma med den klassiska '.. men vi kan ju fortfarande vänner', samtidigt så har vi båda tealts vid och setts efter detta, för jag bryr mig och jag vet att han inte mår så bra just nu. Jag hoppas detta är något som kommer bearbetas även av honom och att vi kan se varann i ögonen igen utan varken sorg, ilska eller för den delen kärlek. Framför allt med tanke på att stan är liten och en del av vår vänskapskrets är densamma. Jag ser tillbaka på vår fina tid tillsammans och alla bra minnen vi faktiskt har.


♡

♡

Även om jag vant mig vid tanken av att vara bosatt utomlands, så har jag nog inte riktigt förstått att jag faktiskt har lämnat mitt hemland, kanske inte för gott, men nära på. Jag har åtminstone inga vidare planer på att åka härifrån än på ett tag. Jag vaknar varje dag med ett leende på läpparna, något som sällan hände i Sverige. Kanske mycket på grund av majoriteten soldagar vi har, men mest skulle jag vilja erkänna att det beror på människornas mentalitet och livsstilen. Människor här är så mycket mer positiva, omtänksamma, generösa, hjälpsamma och inte minst raka motsatsen till fördomsfulla. Bara jag kliver på bussen här möts jag av ett glatt "Geia sou, ti kaneis? Kala eisai!?" ("Hej, hur mår du? Är allt bra med dig!?"), utan att jag ens behöver ha åkt med denna kontrollant flera gånger. En sådan liten sak kan göra så mycket. Alla här är så mycket mer positiva, utåt och frispråkiga, utan att för den delen vara dömande och nedklankande. 

Jag skulle kunna fortsätta att berömma mitt folk och min vardag ännu mer, men det skulle aldrig få ett slut. Jag ville bara få skrika ut hur lycklig och tacksam jag är och hur mycket starkare och mer självständig jag växt under kort tid. Jag tror aldrig att jag varit så självsäker och trygg i mig själv som nu. 

♡

Hej kära, kära ni. Samvetet svider till och det gör uppriktigt lite ont inombords att se att det faktiskt är folk som flitigt besöker mig, trots att jag totalt ignorerat bloggen det senaste. Fy skäms och ändring på detta fröken Emma! Ni ska dock veta att det är lättnad jag känner, när jag ser att ni fortfarande är kvar, vilket motiverar mig att ta tag i allt igen - så tack!

 

Istället för att älta det gångna året, som alla andra gör med sin välsvarvade återblick av "Året som gått - 2013", så väljar jag istället att blicka framåt! Jag känner mig mer motiverad och målmedveten än någonsin. Det är därför jag valt att i detta inlägg prata om drömmar, tankar och framtid.

 

Jag har alltid drömt om att åka till Australien. Förra året under min sommar, här på Kreta, så träffade vi diverse människor som var födda och uppvuxna i just Australien. Dessa människor var dock inte till hundra procent australiensare, utan deras föräldrar var ifrån Grekland, men för en tid sedan, och än idag, kom Australien att bli en vanlig destination att "utvandra" till. Och inte vart som helst, utan närmare bestämt Melbourne. Idag bor där så många med band till Grekland att de skapat ett 'Greek Community' där vanligt förekommande är bland annat kyrkor med Grekisk Orthodox, grekiska restauranger med mera. Detta är väl i och för sig inte vad som lockar mig allra mest, men att vi däremot fick chansen att lära känna så många utav de och att dem bjudit in oss att komma dit lockar något otroligt. Att sedan Gina träffade en god vän till henne i sällskap med sin grek-australienska vän som mer än gärna hjälpte till om hon ville komma dit, det blev som pricken över iet.

 

Hittills har kvällen på jobbet spenderats till att söka flygresor, söka boende, jobb och all viktig fakta som hör till. För min del är detta inte något som kommer inträffa inom några veckor, men i och med att jag ännu inte skrivit några nyårslöften så är detta något som kommer att toppa listan, utan tvekan. Det är något jag alltid har drömt om och i och med att jag fortfarande inte känner att Svensson-livet där "hemma" lockar, så är jag minst sagt redo för ett nytt äventyr och ett nytt kapitel i mitt liv. Jag trivs fortfarande här, men jag börjar väl känna lite att jag fått ut det mesta utav det här nu. Jag kan det här nu och är redo för nya utmaningar. En dag, en vacker dag, förr eller senare! 

 

 

Som nu många utav er säkert har förstått så är det bara jag kvar att representera de svenska övervintrande säsongsarbetarna - åtminstone vad jag vet. Det är såklart blandade känslor angående detta. Visst kan jag känna mig ensam och att jag inte har några nära vänner att bara kunna hänga med och snacka om allt mellan himmel och jord. Samtidigt så mår jag inte alls dåligt utav att vara här på egen hand, tvärtom - jag tvingas ta kontakt med nya människor och komma allt närmre de jag kanske inte känner allt för väl.

 

Mina känslor och tankar är som en Gott & Blandat-påse, både sött och salt. Självklart saknar jag mina fantastiska vänner som jag var van att ha vid min sida varje dag, men samtidigt vet jag vart jag har de och är därför inte alls ett dugg orolig att förlora dem. Jag är ett ensambarn och är van vid att sysselsätta och underhålla mig själv. Min uppväxt och min förra säsong lärde mig att uppskatta och se vilka som är mina riktiga vänner. På ett sätt är jag ju just ensam och står på egna ben ute i vida världen, men samtidigt vill jag inte säga att jag är ensam. Jag har fått chansen att träffa underbara människor under året som gått och inte minst under min tid här i Grekland. Jag är så otroligt tacksam över allt jag får chansen att uppleva och njuter och tar vara på varenda minut. Sanningen är att jag tycker synd om de som inte tar chansen att uppleva något som detta. Alla har chansen, bara viljan och styrkan finns.

 

Jag är uppriktigt stolt över den 19åring som förra året tog saken i egna händer och helt på egen hand åkte till Grekland förra året, för att demonstrera mot ett vanligt Svenssonliv i Sverige. Även om jag en vacker dag skulle hamna i ett radhusområde i Sverige äga hund och Volvo tillsammans med min man och våra två barn, så kommer jag alltid vara för evigt tacksam över att jag tog chansen när jag väl hade den. 

 

Jag tror på ödet och mitt öde var att jag skulle hamna på ett av mina absoluta smultronställen, antingen "for a blessing or a lesson". Än så länge har det varit en kombination utav båda. 

 

Det här med att fira jul och nyår på egen hand, det jag lovade ett separat inlägg om, jag blandar in det i detta inlägg då jag tycker att det hör ihop med ovanstående text. Även detta har blandade känslor och tankar. Jag älskar julen, allt pyntande och gemenskapen den innehåller. Alla traditioner och allting vad som till julen tillhör tycker jag är så himla mysigt, men samtidigt växer jag år för år sakta ifrån den. Jag blir bara allt mer besviken för var år när jag sitter där och tänker "Jaha.. det var det.". 

 

Oavsett hur mycket jag än uppskattar allt, så känns det ändå så oviktigt och kommersiellt. Jag vet ibland inte om jag blir mest besviken eller mer frustrerad över att allt tappat sitt syfte. Nu vet jag också om att jag inte firar jul för fem öre för dess religiösa grund och syfte, men "nyjulens" idé om gemenskap - om att umgås med sina nära och kära - har tynat ut i vårat kommersiella samhälle där allt handlar om vad "tomten" kommer med för dyra presenter. Jag har många gånger haft planer på att göra som många andra och ställa upp som volontär för stadsmissionen eller liknande. Tänk att få skänka så mycket genom att göra så lite. Därför tyckte jag det var så fint i dagens avsnitt av julkalendern (ja, jag följer den dagligen härifrån!), då Ben bjöd in Stockholms hemlösa på middag och all lycka och skratt som spreds (ni som följer förstår).

 

Det jag menar är att vad är en jul för mig värd? Jag får chansen att ta del av en ny kultur med annorlunda firande, nya traditioner, nya medlemmar kring mitt firande. Dessutom blir jag lite av en volontär, inte för de hemlösa eller behövande, men för de millitärer som tjänar sitt land och tvingas vara utan sina nära och kära på en annan sida av jorden. Många utav de jag har träffat här har inget större val och vill inte ens vara med om vad de tvingas se och göra. Därför känns det på så sätt bättre att vi kan vara ensamma tillsammans. 

 

Jag kom hit på egen hand och kommer stanna här på egen hand. Jag gör det här för min egen skull och inte för någon annan. Oavsett om jag vandrar ensam så kommer jag alltid ha någon vid min sida. jag har alldeles för många som ställt frågan "När är det dags för dig att komma tillbaka till verkligheten?". Verkligheten och normer som tillhör en majoritet och statistik, eller vad menar ni? Gillar ni att spela allting säkert och följa grupptryck - visst, grattis och lycka till med allt som är förutsagt. Världen är en bok och ni kommer stanna på kapitel ett. Detta är min verklighet och mitt liv, välkomna att ta del utav det. 

 

 

Jag måste bara berätta vad som hände på vägen hem från min fika;

 

Det jag ville säga med detta är att vi alla borde bli bättre på att hjälpa varandra i vardagen, oavsett om det är stora eller små tjänster. Jag tror på karma och att kvinnan före mig i kön var trevlig mot mig gjorde ännu mer att jag ville göra detsamma mot någon annan och jag hoppas att cirkeln fortsätter, så att den danska kvinnan är trevlig mot nästa person osv. Jag fick visserligen stressa mer än vanligt och blev någon minut försenad, men det är bara en droppe i havet. Le mot världen!

Agapi, E. 

 

Gårdagens Starbucks-besök tillägnades samtal till min kära vän Johanna, därav den dåliga uppdateringen - vi hade helt enkelt för mycket att ta igen och prata om! 

 

Just nu är jag lycklig, men ändå så ledsen. Helt förstörd, men ändå så stark. Jag tänker inte berätta i detalj, men mycket har att gör med att de tjejer jag jobbar med, dem jag tänkte så mycket gott om, är raka motsatsen. De är så fulla av skit att jag inte annat kan skratta och gråta. Jag tycker synd om de, samtidigt som jag hyser så mycket hat mot vad dem gör mot mig just nu. De motarbetar mig till tusen, snackar för mycket och lyssnar för lite. Problemet är att det tar min energi, men det kommer också göra att jag slår tillbaka. Trampa på mig, gör det bara! Det är lugnt, jag är van. Men aldrig. Aldrig igen kommer jag lägga mig ner och låta er sparka på mig. Kom ihåg att ni är de som skapade ett monster.

 

Agapi, E.

Smygfotade världens sötaste brudpar häromdagen. De höll på att bli fotograferade och poserade glada och kära framför kameran, så var bara tvungen att fånga de på bild. Blev så lycklig av deras lycka när han lyfte upp henne och snurrade skrattandes runt. Hur vackra var de inte?! 

 

Kommande inlägg kommer att bli det jobbigaste och mest känslosamma jag någonsin har skrivit. Trots att jag säger känslosamt, så kommer inlägget handla om en person som är den mest känslokallaste jag någonsin stött på och som jag numera saknar känslor för - mer än hat. Jag har fällt så många tårar när det kommer till detta ämnet, just för att det varit så oerhört känsligt för mig, men nu har jag fällt min sista tår. Det finns inte längre tårar kvar att fälla då personen i fråga inte förtjänar det. Det kan komma att tyckas att detta inlägg är ett elakt sätt att hämnas på, men jag har själv valt att hänga ut personen istället för att anmäla händelsen, så i själva verket så är detta ett mildare straff och jag kommer stå för mitt agerande och ta eventuella konsekvenser. Dessutom gör jag det här för min egen skull. Jag behöver ventilera mina tankar, öppna mig och bara få lov att spy ur mig all ilska. Få av mina vänner vet vad som skett och sker, men nu har tiden kommit. Jag gör det här för min skull, för att jag ska kunna bearbeta händelsen, växa starkare och få chansen att gå vidare.

★

Det är en lång historia som jag önskar att jag kunde göra kort, men för att man ska kunna förstå mig, så är jag tvungen att få med många detaljer och misstänker att detta inlägg kommer att kunna bli ganska så långt, men det hade betytt så himla mycket för mig om du tog dig tid att läsa detta inlägg. Det hela började redan när jag var liten. Under hela min barndom har jag känt att jag aldrig har haft en far som ställt upp för mig, mer än ekonomiskt. Han har alltid varit på sitt vis och på så sätt har han alltid varit elak mot mig. Jag har aldrig känt känslan utav att jag skulle kunna gå till honom om jag behövde prata om något som tyngde mig, kanske mest för att det oftast berodde på just honom när jag mådde dåligt. Han har alltid tänkt på sig själv i första hand och sedan har andra fått anpassa sig efter honom. Detta har lett till att jag och mamma har kommit varann närmre med åren, eftersom vi båda många gånger har känt oss verbalt misshandlade utav honom, vilket i sin tur har lett till att han blivit ännu värre, då han känt sig utanför. Hur mycket vi än har försökt att prata och ändra på saker, så är det aldrig till hans belåtenhet.

Till saken hör att jag är ensambarn och dessutom till äldre föräldrar. Åtminstone min far. Han var 49 år när jag kom till världen och då hade han redan en dotter, ifrån ett tidigare förhållande, som var 27. Inte heller hon har haft något särskilt starkt band till sin far, då han övergav hennes mamma som väntade hans dotter. Många gånger kan jag känna en avund över att hon faktiskt har sluppit att leva med honom, för ekonomiskt ställde han upp även där. Jag däremot har behövt kämpa mig igenom varje dag, då jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte känt att en enda dag har kunnat gå utan att något som gjort mig illa, har kommit ifrån honom.

Ensam är stark brukar man säga och det är något som jag idag kan känna, men då fanns inte det uttrycket. Jag önskar många gånger att jag hade haft ett syskon som man hade att stötta sig emot, samtidigt som jag är så glad över att inte ännu en människa har behövt ta skada utav min far. Under min skolgång så hade jag till en början många vänner, men från och med det år som jag började i högstadiet på Östlyckeskolan i Alingsås, så vände allt. De tre år som jag gick där har varit mina absolut värsta år i hela mitt liv. Inte nog med att jag fick ta skit hemifrån, utan jag fick också ta skit ifrån många människor i min klass och ifrån skolan. Jag hade mina vänner, men jag hade också de som dagligen kunde slänga ur sig nedtryckande kommentarer och ge de kallaste blickar jag någonsin mött. Jag visade sällan detta för mina riktiga vänner och skämdes över att tala om detta, så jag lät det vara tills jag var för mig själv. Att sedan min fars kommentarer och vidare agerande fortlöpte, gjorde att resten av dagen i hemmet fortsatte precis som den hade varit i skolan.

Men så började gymnasiet. Jag var på ny ort, jag kunde själv välja vilken roll jag skulle ta och ingen visste vem jag var. Jag började i den absolut bästa klassen jag någonsin hade kunnat börja i. Som bonus fick jag även min paralellklass som gick hand i hand med våran. De tre kommande åren kom att bli några utav de bästa i mitt liv. Jag fick underbara vänner som jag fortfarande har kvar och jag trivdes så himla bra. Jag utvecklades som person och kände att jag hade hitta vem jag verkligen var. Dock var inte allt frid och fröjd. Hemma fortsatte allt som vanligt, om inte värre. Det slängdes nu många kommentarer om att vi alltid var borta, nu när både jag och mamma jobbade/gick i skola i Göteborg. Många dagar var hemska, men mina vänner gav mig också energi att stå emot.

Uppväxten har minst sagt haft sina up's and down's, men i hemmet har det nog alltid varit down's. Det är först nu på senare år som jag kunnat pussla ihop allting och verkligen förstått hur illa allting har varit, för som barn vill man alltid tro det bästa och då har jag alltid skyllt på annat och trott att det som händer är okej, men det är inte okej. Det är inte okej för en förälder att oprovocerat alltid trycka ner sitt barn. Det är inte okej att dricka för att döva sina problem. Det är inte okej att skylla på att man varit för full och därför agerat som man gjort. Man bestämmer själv över sitt alkoholintag och känner man att man inte kan behärska det, så tar man tag i hjälp.

Jag tappade respekten för min far för länge, längesedan, men häromdagen så kom droppen som fick bägaren att rinna över. Det var i torsdags. Min halvsyster med familj var här på besök, men jag bestämde mig efter middagen att jag skulle ta mig iväg till gymmet för att träna lite. När jag kommer tillbaka, vid 23-tiden, så märker jag ganska snabbt att alla är alkoholpåverkade. Några mer än andra. Mamma skulle påbörja en efterrätt som skulle serveras dagen efter och jag bestämde mig för att hjälpa henne. Under tiden jag gör detta slängs en hel del elaka kommentarer, något som jag absolut inte är van vid när det kommer till mamma. Jag tog väldigt illa vid mig, men knöt handen i byxfickan, då jag tänkte att allt skulle vara över imorgon. Kommentarerna slutade dock inte och jag blev mer och mer frustrerad över hennes beteende. Jag vill inte missunna min mamma en fylla, då jag har full förståelse över att hon ibland kan känna behovet av att bara få släppa alla tankar, men detta hade gått för långt och jag såg framför mig hur yttligare en förälder blev som den andre.

Efter cirka en timme, så bestäms det att det skall skickas iväg en rispapperslykta, då kvällen var vindstilla och stjärnklar. Jag känner att jag får agera ansvarsfull, då jag var den enda nyktra och ska ansvara för att inte hela huset brinner upp. Jag och mamma hjälps åt och detta slutar med många onödiga kommentarer i från hennes sida och till slut ballar jag ur och levererar en onödig kommentar jag med. Jag kallar henne alkoholist och går in ifrån balkongen, in i köket för att hämta min mobil och därefter gå ner och lägga mig, men det slutar tyvärr inte här. Mamma kommer efter i köket, tar tag i min arm och frågar vad fan jag håller på med. Anklagar mig för att gå på enbart henne, när resten där ute också är fulla. Jag försöker förklara för henne att jag gjorde det just för att ingen utav de andra var elaka, utan just bara fulla. Efter en kort, men intensiv disskussion känner jag att jag bara är tvungen att gå ut. Jag bryter ihop totalt ute, inser att jag inte vill gå tillbaka till något jag inte längre vill kalla ett hem och får panik. Trots att jag skäms över händelsen, så väljer jag att höra av mig till en av mina bästa och närmsta vänner. Jag får till svar att jag är välkommen till henne och jag börjar gråtandes gå raskt. Halvvägs ringer min far, men jag låter bli att svara. Ett röstmeddelande lämnas och för en sekund så tänker jag att jag inte kommer vilja lyssna på vad han har att säga, men trots detta väljer jag att lyssna. "Hej Emma. Det är pappa! Du är välkommen hem ikväll, men sedan är det dags att du hittar något annat. Och hade jag hört vad du sa till mamma, så hade jag gett dig så mycket stryk, så det kan du inte ana..". Dessa få meningar är något jag antagligen aldrig kommer att kunna få ur mitt huvud. De liksom bara ekar där inne.

Att jag gick till min kompis den kvällen, är antagligen det bästa valet jag gjort på väldigt länge. Det var skitjobbigt att behöva erkänna situationen hemma och att berätta allt, men så jäkla mycket bättre som det kändes efteråt, så var det absolut värt det. Dessutom insåg jag hur otroligt underbar vän jag har och som ställde upp för mig mitt i natten. Jag är verkligen evigt tacksam för detta, min vän!

Vid 04-tiden gick jag återigen tillbaka till det jag en gång kallade mitt hem. Den natten sov jag med låst dörr bara för att jag kände mig så oerhört liten och utsatt. Mamma var snabb att försöka komma in, när hon visste att jag var tillbaka, men jag sa kort att vi skulle ta det imorgon istället. Jag visste ju att alkoholen inte var helt borta och att det var bättre att ta det dagen efter. Det gjorde vi också. Mamma kom ner och mådde så in i helvete dåligt över vad som hade hänt. Hon bad om ursäkt och jag kan säga som så att jag har godtagit detta, men att allt fortfarande inte känns som förr. Min far däremot.. ja, vad hade jag väntat mig. Vi har idag, fyra dagar senare, fortfarande knappt pratat med varann. Inte mig något emot, då jag inte har något att säga honom, men någon typ av ursäkt hade jag väl hoppats på. Det är väl visserligen alldeles för mycket begärt, då han aldrig skulle svälja sin stolthet. Han ska egentligen bara vara så jävla glad över att jag inte har anmält händelsen. Han hotar sin egen dotter.

Att vår relation till varann är som den är, är såklart ingenting jag önskar. Jag har gång på gång förlåtit och gett honom en chans till, men han har gång på gång gett mig anledning att aldrig kunna tycka om honom och efter det som hände i torsdags, så kommer jag heller aldrig göra det. Jag kommer inte att ställa till med några spektakel fram tills dess att jag åker tillbaka till Grekland i april, men jag kommer heller inte att gå runt och låtsas att jag bryr mig om denna människa, för i mina ögon är han död. Det hade känts hemskt att säga i vanliga fall, men efter allt som han gjort mot mig och min mamma, så finns det inget annat jag kan känna. Jag har dödsförklarat en levande person.

Jag vet att jag inte är ensam. Det finns antagligen alldeles för många där ute som har det likadant, liknande och också värre. Jag kan ibland önska att jag blivit utsatt för fysisk misshandel, istället för psykiskt. Det hade gjort mindre ont i många fall. Att min far har gjort att jag ser en pappa som något negativt, är rent utsagt tragiskt. Att folk förlorar sina fäder, som betytt allt för dem, på grund av dödsfall är ännu mera tragiskt. Men hur jobbigt jag än har haft det, hur dåligt jag än har mått, hur många gånger jag än har stått i valet och kvalet att avsluta mitt eget liv så har jag växt starkare. Jag kommer aldrig någonsin ta skit ifrån någon människa igen. Jag är inte glad över att det varit som det varit, men däremot är jag glad över att jag är där jag är idag. Livet är alldeles för kort för att låta andra männsikor påverka ens liv. Hur jobbigt det än må vara att radera en familjemedlem ur sitt liv, så är det kanske den enda utvägen om personen i fråga inte kan ändra sig och gjort hemska saker. Även om vi bor i samma hus, ser varandra dagligen, så är det en männsika som inte finns i mitt liv. Han bara är här. Jag känner mig starkare än någonsin, har hittat mina vänner och har fått så många nya mål. Tack till alla er som finns där för mig och som gör allting så mycket lättare. Jag har en positiv bild av framtiden. Mitt liv börjar nu!

De senaste dagrna har varit minst sagt.. omtumlande. Jag har det inte bra hemma. Jag måste komma härifrån för jag vet inte om jag kommer orka ha det så här i ett halvår till, då jag kan ta mitt pick och pack och ta mig tillbaka till Grekland. Jag har ingen lust att gå in på detalj vad som händer just nu, det är personligt och jag mår åt helvete, men jag har samtidigt mitt liv utåt, som kämpar vidare och det är den sidan jag vill visa av mig själv här.

Himmelen utanför är helt fantastisk! Jag var tvungen att ta en bild, men eftersom den inte är tagen med en bra kamera, så är den halvdan, men får duga. Jag återkommer senare när jag har något vettigt att skriva. Ha det bra så länge!

Agapi, E.

Det finns väl knappast någon som inte har hört om denna tragedi. Hur några kunde göra en annan människas liv till ett rent helvete. Jag kan inte förstå hur dessa människor ens kan se sig själv i spegeln idag. Tyvärr finns risken att de är så galet fel funtade att de inte ens har ett samvete, men jag hoppas att dessa människor får leva med samma helvete som Amanda tvingades gå igenom. Hur kan man på allvar tycka att det var värt att göra en sådan stor grej utav att en tjej lyckades övertalas att flasha sig? Jag har försökt att tänka hur det hade sett ut om det vore Sverige [eller ett annat land för den delen]. Jag tror personligen inte att detta hade gått så långt. Man ska självklart inte säga inte, men att USA är oerhört pryda vad gäller bland annat nakenhet, är väl knappast en hemlighet. Det är så jävla synd att hon inte hade folk som bara satte en käpp ihjulet och visade upp hennes "misstag" som något modigt. Allvarligt talat, hon flashade sina tuttar i cam, det var strongt gjort, hade hon bara haft vänner som stod upp för henne, så kunde de fått mobbarna att känna sig töntiga. Jag säger inte att alla ska visa tuttarna för att vara modiga, men att man kunde ha vänt hennes "misstag" till något positivt hade varit som en bitchslap för de andra.

Oavsett vad som kunde ha gjorts så är det försent och det är en så otrolig förlust. Hon hade många, många år framför sig att få leva fullt ut, men några andra fick sätta stop för detta och det är så himla hemskt! Jag hoppas verkligen att polisen kommer fram till något vettigt i sin förundersökning - dessa personer borde bli dömda för vållande av annans död eller dylikt. Fy..

Efter regn kommer solsken brukar man säga och jag tycker att alla borde sprida Amandas video världen över och att den används för att förhindra mobbing, jag tror hon skulle vilja det. Att folk bryr sig, gör något och aldrig glömmer. Hon är inte den enda som avslutat sitt liv på grund av mobbing och det är hemskt att veta att det trots allt är så pass vanligt som det ändå är. Något måste göra, allt måste få ett slut. Ta hand om varandra, ett enda leende kan betyda så mycket för någon!

Agapi, E.