Gårdagens Starbucks-besök tillägnades samtal till min kära vän Johanna, därav den dåliga uppdateringen - vi hade helt enkelt för mycket att ta igen och prata om! 

 

Just nu är jag lycklig, men ändå så ledsen. Helt förstörd, men ändå så stark. Jag tänker inte berätta i detalj, men mycket har att gör med att de tjejer jag jobbar med, dem jag tänkte så mycket gott om, är raka motsatsen. De är så fulla av skit att jag inte annat kan skratta och gråta. Jag tycker synd om de, samtidigt som jag hyser så mycket hat mot vad dem gör mot mig just nu. De motarbetar mig till tusen, snackar för mycket och lyssnar för lite. Problemet är att det tar min energi, men det kommer också göra att jag slår tillbaka. Trampa på mig, gör det bara! Det är lugnt, jag är van. Men aldrig. Aldrig igen kommer jag lägga mig ner och låta er sparka på mig. Kom ihåg att ni är de som skapade ett monster.

 

Agapi, E.