Just nu känner jag mig livegen och nära till att falla i djup depression. Därav bortfallet från bloggen. Jag avskyr näst intill allt som har med mitt liv att göra just nu. 

 

Jag har börjat arbeta för DNA istället för Cheers, vilket jag borde vara (och innerst inne är) ytterst glad och tacksam över. Det har inte gått något vidare för Cheers och vi var nära att stänga baren. I nuläget är baren ännu öppen, men har flera dagar i veckan stängt och jag tror att Giannis är i valet och kvalet över att stänga. Jag blev, utan att veta varför, förflyttad till DNA, vilket jag bör se som en andra chans, men också som att ha jobbat sig uppåt. Hur lättad jag än är över att ha jobb, så kan jag inte bortse ifrån att jag avskyr jobbet. Det är inget fel så, men pressen ökar och jag förväntas att prestera högre. Tjejerna är allvarligt fett snygga och hur löjligt det än kan tyckas, så mpr jag dåligt om jag inte försöker till mitt yttersta att lyckas med en schysst outfit och perfekt makeup varje dag, vilket tär oerhört på både självkänsla och humör. Jag vet att detta är något min hjärna gör för att spöka med mig, då alla tjejer sagt hur mycket de tycker om mig och trivs med mig på jobbet. Går jag till jobb och känner mig för "alldaglig", så är hela dagen förstörd och jag har inte självsäkerhet nog att göra bra ifrån mig.

 

Det är spklart inte bara detta, utan en mängd andra faktorer som påverkar mig och mitt humör just nu. Jag vill dock inte dela med mig om exakt allt och väljer den största orsaken till att jag mår som jag mår just nu.

 

Jag har dock kommit till den punkt där jag också inser att jag kan påverka detta genom ett annat tillvägagångssätt och justeringar i min vardag. Jag vill kunna glädjas åt det jag faktiskt har och inte bara se det negativa och bara vilja ha det annorlunda. 

 

Sakta men säkert kommer jag försöka beta av de punkter och ändringar jag själv kan jobba på, för att sedan se vad jag kan göra för att möta omvärlden halvvägs vardera. 

 

Agapi, E.