Eller 'mitt liv' för de som föredrar svenska.

Jag har kommit till en bekännelse. Eller bekännelse och bekännelse, snarare en update av vad som händer och sker i mitt liv just nu. Som många utav er vet och något som jag långt ifrån har hållt privat är att jag träffade min stora kärlek i vintras. Det var i alla fall vad jag trodde att jag hade gjort. Vi är inte tillsammans längre. Det spelar ingen roll att spekulera i anledningen till detta, de som behöver veta, vet, men jag kan säga som så att jag var den som tog detta steg och har lämnat någon i stor sorg. Det är alltid lätt att lära av sina misstag, något som jag vet att någon gör i detta nu och ångrar att han kanske tog mig för mycket förgivet stundtals.

Självklart är detta något som gjort mig mycket illa på sistone, att inse att det inte längre finns där. När man inser att man är mer kär i ens minnen, än personen som står framför en och med ett förhållande som går baklänges än framlänges, så finns det inte längre någon anledning till att stanna. Åtminstone om det bara är en part som kämpar in i det sista. Därför tog jag detta beslut, vilket som sagt tagit hårt, men på något sätt bearbetats på lång sikt och tänkts över. Självklart bryr jag mig väldigt mycket om Vasilis och jag tänker inte komma med den klassiska '.. men vi kan ju fortfarande vänner', samtidigt så har vi båda tealts vid och setts efter detta, för jag bryr mig och jag vet att han inte mår så bra just nu. Jag hoppas detta är något som kommer bearbetas även av honom och att vi kan se varann i ögonen igen utan varken sorg, ilska eller för den delen kärlek. Framför allt med tanke på att stan är liten och en del av vår vänskapskrets är densamma. Jag ser tillbaka på vår fina tid tillsammans och alla bra minnen vi faktiskt har.


♡