Kommande inlägg kommer att bli det jobbigaste och mest känslosamma jag någonsin har skrivit. Trots att jag säger känslosamt, så kommer inlägget handla om en person som är den mest känslokallaste jag någonsin stött på och som jag numera saknar känslor för - mer än hat. Jag har fällt så många tårar när det kommer till detta ämnet, just för att det varit så oerhört känsligt för mig, men nu har jag fällt min sista tår. Det finns inte längre tårar kvar att fälla då personen i fråga inte förtjänar det. Det kan komma att tyckas att detta inlägg är ett elakt sätt att hämnas på, men jag har själv valt att hänga ut personen istället för att anmäla händelsen, så i själva verket så är detta ett mildare straff och jag kommer stå för mitt agerande och ta eventuella konsekvenser. Dessutom gör jag det här för min egen skull. Jag behöver ventilera mina tankar, öppna mig och bara få lov att spy ur mig all ilska. Få av mina vänner vet vad som skett och sker, men nu har tiden kommit. Jag gör det här för min skull, för att jag ska kunna bearbeta händelsen, växa starkare och få chansen att gå vidare.

★

Det är en lång historia som jag önskar att jag kunde göra kort, men för att man ska kunna förstå mig, så är jag tvungen att få med många detaljer och misstänker att detta inlägg kommer att kunna bli ganska så långt, men det hade betytt så himla mycket för mig om du tog dig tid att läsa detta inlägg. Det hela började redan när jag var liten. Under hela min barndom har jag känt att jag aldrig har haft en far som ställt upp för mig, mer än ekonomiskt. Han har alltid varit på sitt vis och på så sätt har han alltid varit elak mot mig. Jag har aldrig känt känslan utav att jag skulle kunna gå till honom om jag behövde prata om något som tyngde mig, kanske mest för att det oftast berodde på just honom när jag mådde dåligt. Han har alltid tänkt på sig själv i första hand och sedan har andra fått anpassa sig efter honom. Detta har lett till att jag och mamma har kommit varann närmre med åren, eftersom vi båda många gånger har känt oss verbalt misshandlade utav honom, vilket i sin tur har lett till att han blivit ännu värre, då han känt sig utanför. Hur mycket vi än har försökt att prata och ändra på saker, så är det aldrig till hans belåtenhet.

Till saken hör att jag är ensambarn och dessutom till äldre föräldrar. Åtminstone min far. Han var 49 år när jag kom till världen och då hade han redan en dotter, ifrån ett tidigare förhållande, som var 27. Inte heller hon har haft något särskilt starkt band till sin far, då han övergav hennes mamma som väntade hans dotter. Många gånger kan jag känna en avund över att hon faktiskt har sluppit att leva med honom, för ekonomiskt ställde han upp även där. Jag däremot har behövt kämpa mig igenom varje dag, då jag med handen på hjärtat kan säga att jag inte känt att en enda dag har kunnat gå utan att något som gjort mig illa, har kommit ifrån honom.

Ensam är stark brukar man säga och det är något som jag idag kan känna, men då fanns inte det uttrycket. Jag önskar många gånger att jag hade haft ett syskon som man hade att stötta sig emot, samtidigt som jag är så glad över att inte ännu en människa har behövt ta skada utav min far. Under min skolgång så hade jag till en början många vänner, men från och med det år som jag började i högstadiet på Östlyckeskolan i Alingsås, så vände allt. De tre år som jag gick där har varit mina absolut värsta år i hela mitt liv. Inte nog med att jag fick ta skit hemifrån, utan jag fick också ta skit ifrån många människor i min klass och ifrån skolan. Jag hade mina vänner, men jag hade också de som dagligen kunde slänga ur sig nedtryckande kommentarer och ge de kallaste blickar jag någonsin mött. Jag visade sällan detta för mina riktiga vänner och skämdes över att tala om detta, så jag lät det vara tills jag var för mig själv. Att sedan min fars kommentarer och vidare agerande fortlöpte, gjorde att resten av dagen i hemmet fortsatte precis som den hade varit i skolan.

Men så började gymnasiet. Jag var på ny ort, jag kunde själv välja vilken roll jag skulle ta och ingen visste vem jag var. Jag började i den absolut bästa klassen jag någonsin hade kunnat börja i. Som bonus fick jag även min paralellklass som gick hand i hand med våran. De tre kommande åren kom att bli några utav de bästa i mitt liv. Jag fick underbara vänner som jag fortfarande har kvar och jag trivdes så himla bra. Jag utvecklades som person och kände att jag hade hitta vem jag verkligen var. Dock var inte allt frid och fröjd. Hemma fortsatte allt som vanligt, om inte värre. Det slängdes nu många kommentarer om att vi alltid var borta, nu när både jag och mamma jobbade/gick i skola i Göteborg. Många dagar var hemska, men mina vänner gav mig också energi att stå emot.

Uppväxten har minst sagt haft sina up's and down's, men i hemmet har det nog alltid varit down's. Det är först nu på senare år som jag kunnat pussla ihop allting och verkligen förstått hur illa allting har varit, för som barn vill man alltid tro det bästa och då har jag alltid skyllt på annat och trott att det som händer är okej, men det är inte okej. Det är inte okej för en förälder att oprovocerat alltid trycka ner sitt barn. Det är inte okej att dricka för att döva sina problem. Det är inte okej att skylla på att man varit för full och därför agerat som man gjort. Man bestämmer själv över sitt alkoholintag och känner man att man inte kan behärska det, så tar man tag i hjälp.

Jag tappade respekten för min far för länge, längesedan, men häromdagen så kom droppen som fick bägaren att rinna över. Det var i torsdags. Min halvsyster med familj var här på besök, men jag bestämde mig efter middagen att jag skulle ta mig iväg till gymmet för att träna lite. När jag kommer tillbaka, vid 23-tiden, så märker jag ganska snabbt att alla är alkoholpåverkade. Några mer än andra. Mamma skulle påbörja en efterrätt som skulle serveras dagen efter och jag bestämde mig för att hjälpa henne. Under tiden jag gör detta slängs en hel del elaka kommentarer, något som jag absolut inte är van vid när det kommer till mamma. Jag tog väldigt illa vid mig, men knöt handen i byxfickan, då jag tänkte att allt skulle vara över imorgon. Kommentarerna slutade dock inte och jag blev mer och mer frustrerad över hennes beteende. Jag vill inte missunna min mamma en fylla, då jag har full förståelse över att hon ibland kan känna behovet av att bara få släppa alla tankar, men detta hade gått för långt och jag såg framför mig hur yttligare en förälder blev som den andre.

Efter cirka en timme, så bestäms det att det skall skickas iväg en rispapperslykta, då kvällen var vindstilla och stjärnklar. Jag känner att jag får agera ansvarsfull, då jag var den enda nyktra och ska ansvara för att inte hela huset brinner upp. Jag och mamma hjälps åt och detta slutar med många onödiga kommentarer i från hennes sida och till slut ballar jag ur och levererar en onödig kommentar jag med. Jag kallar henne alkoholist och går in ifrån balkongen, in i köket för att hämta min mobil och därefter gå ner och lägga mig, men det slutar tyvärr inte här. Mamma kommer efter i köket, tar tag i min arm och frågar vad fan jag håller på med. Anklagar mig för att gå på enbart henne, när resten där ute också är fulla. Jag försöker förklara för henne att jag gjorde det just för att ingen utav de andra var elaka, utan just bara fulla. Efter en kort, men intensiv disskussion känner jag att jag bara är tvungen att gå ut. Jag bryter ihop totalt ute, inser att jag inte vill gå tillbaka till något jag inte längre vill kalla ett hem och får panik. Trots att jag skäms över händelsen, så väljer jag att höra av mig till en av mina bästa och närmsta vänner. Jag får till svar att jag är välkommen till henne och jag börjar gråtandes gå raskt. Halvvägs ringer min far, men jag låter bli att svara. Ett röstmeddelande lämnas och för en sekund så tänker jag att jag inte kommer vilja lyssna på vad han har att säga, men trots detta väljer jag att lyssna. "Hej Emma. Det är pappa! Du är välkommen hem ikväll, men sedan är det dags att du hittar något annat. Och hade jag hört vad du sa till mamma, så hade jag gett dig så mycket stryk, så det kan du inte ana..". Dessa få meningar är något jag antagligen aldrig kommer att kunna få ur mitt huvud. De liksom bara ekar där inne.

Att jag gick till min kompis den kvällen, är antagligen det bästa valet jag gjort på väldigt länge. Det var skitjobbigt att behöva erkänna situationen hemma och att berätta allt, men så jäkla mycket bättre som det kändes efteråt, så var det absolut värt det. Dessutom insåg jag hur otroligt underbar vän jag har och som ställde upp för mig mitt i natten. Jag är verkligen evigt tacksam för detta, min vän!

Vid 04-tiden gick jag återigen tillbaka till det jag en gång kallade mitt hem. Den natten sov jag med låst dörr bara för att jag kände mig så oerhört liten och utsatt. Mamma var snabb att försöka komma in, när hon visste att jag var tillbaka, men jag sa kort att vi skulle ta det imorgon istället. Jag visste ju att alkoholen inte var helt borta och att det var bättre att ta det dagen efter. Det gjorde vi också. Mamma kom ner och mådde så in i helvete dåligt över vad som hade hänt. Hon bad om ursäkt och jag kan säga som så att jag har godtagit detta, men att allt fortfarande inte känns som förr. Min far däremot.. ja, vad hade jag väntat mig. Vi har idag, fyra dagar senare, fortfarande knappt pratat med varann. Inte mig något emot, då jag inte har något att säga honom, men någon typ av ursäkt hade jag väl hoppats på. Det är väl visserligen alldeles för mycket begärt, då han aldrig skulle svälja sin stolthet. Han ska egentligen bara vara så jävla glad över att jag inte har anmält händelsen. Han hotar sin egen dotter.

Att vår relation till varann är som den är, är såklart ingenting jag önskar. Jag har gång på gång förlåtit och gett honom en chans till, men han har gång på gång gett mig anledning att aldrig kunna tycka om honom och efter det som hände i torsdags, så kommer jag heller aldrig göra det. Jag kommer inte att ställa till med några spektakel fram tills dess att jag åker tillbaka till Grekland i april, men jag kommer heller inte att gå runt och låtsas att jag bryr mig om denna människa, för i mina ögon är han död. Det hade känts hemskt att säga i vanliga fall, men efter allt som han gjort mot mig och min mamma, så finns det inget annat jag kan känna. Jag har dödsförklarat en levande person.

Jag vet att jag inte är ensam. Det finns antagligen alldeles för många där ute som har det likadant, liknande och också värre. Jag kan ibland önska att jag blivit utsatt för fysisk misshandel, istället för psykiskt. Det hade gjort mindre ont i många fall. Att min far har gjort att jag ser en pappa som något negativt, är rent utsagt tragiskt. Att folk förlorar sina fäder, som betytt allt för dem, på grund av dödsfall är ännu mera tragiskt. Men hur jobbigt jag än har haft det, hur dåligt jag än har mått, hur många gånger jag än har stått i valet och kvalet att avsluta mitt eget liv så har jag växt starkare. Jag kommer aldrig någonsin ta skit ifrån någon människa igen. Jag är inte glad över att det varit som det varit, men däremot är jag glad över att jag är där jag är idag. Livet är alldeles för kort för att låta andra männsikor påverka ens liv. Hur jobbigt det än må vara att radera en familjemedlem ur sitt liv, så är det kanske den enda utvägen om personen i fråga inte kan ändra sig och gjort hemska saker. Även om vi bor i samma hus, ser varandra dagligen, så är det en männsika som inte finns i mitt liv. Han bara är här. Jag känner mig starkare än någonsin, har hittat mina vänner och har fått så många nya mål. Tack till alla er som finns där för mig och som gör allting så mycket lättare. Jag har en positiv bild av framtiden. Mitt liv börjar nu!