Att livet kan gå ifrån att kännas så meningslöst, till så bra på så kort tid. Världens bästa Stefan visade sig vilja ställa upp för mig och jag släppte alla spärrar och sa precis hur jag kände och han var så sympatisk. Efter att ha pratat och bollat idéer känns allt nu så himla mycket bättre. En tung, tung börda har lyfts från mina axlar. Det känns verkligen så bra nu och jag känner mig så otroligt mycket starkare nu.

Det är nu det händer, det är från och med nu som det handlar om den viktigaste människan i mitt liv - jag.

It's a sign that you've been strong for too long.

Okej, jag hade hunnit göra inlägg igår - jag somnade inte för ens halv fem på morgonen. Jag hade bara ingen större lust, haha. I och med att jag hade så svårt att somna, så vaknade jag också sent. Jag låg fortfarande i sängen vid tvåtiden. Jag hatar när hela dagen försvinner, men det är så jäkla skönt ibland och bara ligga kvar i sängen, under sitt varma täcke. Jag har börjat drömma massa också. Jag brukar inte göra det. Jo, jag vet också att man alltid drömmer, men jag menar att jag drömmer så att jag vaknar och jag minns drömmarna. De är verkligen jättekonstiga också, haha. Undrar om det beror på medicinen?

I skrivande stunde börjar jag jobba om cirka en timme. Jobbar kväll ikväll för att "lära mig mer i köket". Ja. Alltså, jag kommer nog inte vara kvar där så himla länge. Jag söker mig ju bort ifrån Alingsås, men min chef kan väl få tro att jag kommer bli en lovande kock en stund till, trots att jag berättat att jag har planer att flytta ifrån stan. Jag klagar dock inte, det ger pengar och det är något jag verkligen behöver nu. Visserligen sålde jag gammalt guld nu för ett tag sen och fick en rejäl sudd pengar, men de ska få gå till körkort och så får jag väl se vad som återstår sen. Jag är onekligen sugen på att bara hoppa på ett plan och åka bort till sol och värme. Jag har då inte fått ut mycket av sommaren den här sommaren. Jag har varit sjuk i över en månad och när det har varit fint, har jag jobbat. Får panikångest så fort jag tänker på att sommaren nästan är över. Usch.

Nu till åsikten jag ville dela med mig av igår. Det har med tragedin som drabbat Norge. Jag tycker det är tragiskt och så svårt att ta in. Det är så mycket hat man har mot denna man, men jag blir så himla skrämd av tanken av att vi uppmärksammar denna händelse så mycket som vi faktiskt gör. Inte för att detta är något man bara kan sopa över mattan, men snälla rara människor, det dör människor världen över varje minut. Småbarn, ungdomar och vuxna runt om i världen dör hela tiden, av olika tragiska anledningar. Det kan vara svält, ett flertal skott ifrån något automatvapen, en bomb, en mina, en sjukdom.. Listan kan göras lång. Är det inte värt att uppmärksammas? Vi ser på nyheterna näst intill dagligen att en bomb exploderat någonstans, men det är precis som att det tillhör våran vardag och bara är ännu en siffra i vår statistik. Det var som en god vän till mig sa när jag försökte förklara hur jag resonerade "Norge är ett grannland och bra mycket mer involverat i Sverige, man kan inte ta hänsyn till allt och alla". Det förstår jag självklart också, men bara för att Norge ligger närmare oss är det ju inte mer synd om de än om några stackare i Irak som blir ihjälskjutna. Jag tycker vi är så jävla egotrippade som börjar bry oss, först när det uppenbarar sig för oss att det faktiskt kan hända även hos oss. Det blir inte lika långt borta längre. Jag pratar inte om Sverige, utan hela världen. Man inser det inte för än det är nära en själv. Jag menar, jag har ingen som helst koppling till Norge mer än att det är ett grannland. Jag bryr mig inte mer att någon stackare dött där, än någon stackare i Afrika. Är det bara jag som resonerar så här? Är det jag som är konstig? 

Jag ser inte skillnaden i att bli skjuten av en idiot i Norge eller att bli skjuten av en idiot ur en gerillagrupp i Afrika. Jag ser inte skillnaden i ett terrordåd i Norge än att det sker i Irak. Men varje dag ser vi på tv och tänker "Jaha, ännu en bomb där borta. Undra vad det blir för mat idag?". Mycket är medias fel, eftersom det är de som framhäver det de ska tjäna pengar på, men det är fan ingen ursäkt för att vi ska låta det fortsätta "där borta" utan att ens höja ett ögonbryn. Jag hoppas ni förstår mig rätt. Jag vill inte lyfta fram att jag på något som helst sätt inte bryr mig om det som hänt i Norge, för det gör jag onekligen, men jag tycker världen är sjuk och orättvis som bara bryr sig om en del saker bara för att det på en plats på jorden är en chockartad tragedi och på en annan plats i världen vardag. Nu måste jag göra mig iordning, skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det får räcka nu. Ta hand om er allihopa!

Jag kan inte sova och jag behöver lätta på mitt hjärta. Jag behöver krypa upp i famn och känna mig trygg som ett barn. Jag hade tänkt berätta mer om hur min berg- och dalbana till liv ser ut just nu. Som de flesta vet blev jag inlagd på sjukhus i tisdags. Jag får berätta mer när jag har tid. När jag har ork. Nu måste jag försöka sova, jag ska upp och jobba klockan tio.

Jag har varit trött hela dagen. Gick upp ganska sent, gjorde mig i ordning och tog mig till slut iväg till jobbet. Det var en kanonseg dag idag - det gjorde inte det hela bättre, jag blev ännu tröttare! Från det att jag kom hem, till nu, har jag inte gjort något överhuvudtaget. Pratat lite med lite vänner, tittat på en film (The Final Destination, som för övrigt var det sjukaste jag sett, haha! Gillar man blod, inälvor, andra flygande kroppsdelar, överdrivet onaturliga fenomen och dylikt, så rekomenderar jag den starkt!) och nu har jag precis bläddrat lite i Solo, med vackra Kenza i repotage!

Så här på natten, när jag inte kan sova (som vanligt!!!), så tänker man ganska så mycket. Det är så mycket jag vill göra. Dels saker som är små, men som ändå skulle göra så stor skillnad, men också saker som kanske är omöjliga, eller som kanske inte kommer kunna genomföras för ens i framtiden. Men jag tror på att det är viktigt att ha mål här i livet. Stora som små, livsviktiga som obefintliga, logiska som poänglösa. Att känna att man lyckas med ett minimalt mål kan få en att sträva efter mer och om man aldrig har något att sträva efter, vad finns det då för mening med livet? Självklart kan allt ske genom ett visst tillfälle eller genom ödet, men att ha mål är också viktigt. Därför tänkte jag skriva ner saker som jag just i denna sekund kommer att tänka på, mål som är varierande och inte har något bäst föredatum. Inte heller enbart mål, utan bara allmänna saker jag vill göra, eller ta itu med. Jag gör detta främst för att jag då gjort saker och ting offentligt, så att jag själv känner pressen att genomföra det, alltså inte för någon annans skull än för mig själv. Jag tänker heller inte ha någon direkt ordning, utan låter tankarna styra ordningen.


Först och främst skulle jag vilja klippa håret och då menar jag inte bara toppa, utan ta en rejäl bit. Detta främst för att mitt hår skulle må bra utav det, det är så otroligt slitet. Jag vill börja ta hand om mig själv - ta tag i mina sömnproblem, jag vill unna mig själv saker, ha en egoboostdag, där man kan pyssla om sig själv. Flytta i från Alingsås! Visst har jag vänner här, men det är vänner jag har fått på senare år, efter att jag själv har förändrats. Sedan har jag några få som jag håller kärt som jag känt länge, men i övrigt har jag bara riktigt dåliga vibbar av Alingsås och folket här. Visserligen har jag er, som fick mig att må skit, att tacka. Utan er hade jag nog inte lämnat hålan och blivit den jag är idag, så tack som fan, idioter! Haha ♥ Så vill jag så klart hitta jobb, jag är inne på flytt till Östersund, underbar stad det där! Jag vill ha en bra sommar, unna sig lite extra innan man på allvar ger sig ut i arbetslivet. Jag vill gå på Storsjöyran. Jag vill vara snäll med min hy. Lägga tid på körkort. Få bättre självförtroende. Sluta äta kött helt, jag äter inget kött nu heller i och för sig, men på riktigt säga nej till kött. För det första för att jag inte tycker det är gott och för det andra i miljöaspekter. Det har ingenting med att jag tycker synd om djuren, inte har de det bra heller, men det är inte anledningen. Ha en sushidag, jag älskar ju sushi, så varför inte?! Spara pengar. Boka Motörhead-biljett i Gbg till deras konsert i December. Skaffa en katt, ja, jag är livrädd för katter, men jag måste komma över det och dessutom kommer det bli så ensamt om jag ska bo helt själv. Skulle kunna tänka mig en fågel också, bara för att jag gillar shabby chic-stilen på inredning och vill ha det sedan och då finns det sååå fina burar. Men min rädsla för fåglar är ju tyvärr ännu större, så vi får se! Jag vill gå ner i vikt. Resa mera och upptäcka saker! Träna mer, det går i vågor för mig, borde göra mig ett schema! Skaffa fler tatueringar, för att det är skitsnyggt och för att jag har grejor på g som jag vill ha gaddat. Köpa mig en fin cykel. Hälsa på våran bartender Pavlos. Börja blogga bättre...

.. Ungefär där blev jag otroligt trött och borde verkligen sova lite, men jag tänker fortsätta på min lista imorgon, ses då, godnatt ♥!

Nej, jag är inte dålig på att blogga redan. Har inte varit på bloggmood idag, gör comeback som c-kändis i morgon. Natti!

Var ska jag börja.. Dagen var jättebra. Jag köpte saker till sushin, kom till Åkanten, jobbade och sedan på eftermiddagen, efter att jag länge gått och längtat efter sushin, så fick vi äntligen tid att göra den. Jag och Sui Len hade kul vid tillagningen och sedan åt vi den vid fikat. Jättemysigt! Dock skulle detta ta en enorm vändning. Hade jag vetat om vad som skulle hända, så hade jag slutat samtidigt med Sui Len, vid fem och inte stannat kvar en timme extra, för att få ihop åtta timmar..

Jag påbörjade en potatisgratäng och sedan kom vi på att det inte fanns någon gullök, så jag fick gå över till grannen för att köpa det. När jag kom tillbaka så lämnade jag löken i köket, där ugnen pep, då tiden stod på noll. I samband med det frågar mammas körkamrat, som satt nedanför och vänta på en väninna, vad det var som lät. Jag svarade att det bara var ugnen som pep för att tiden gått ut. Då fick jag svaret, jaha, jag bara undra om det var något annat. Det kom nämligen en dam springandes här precis och sa att någon måste ringa ambulans.

Jag blev chockad, såklart, och frågade om hon visste vad som hänt. Det visade sig vara en dam som bara tuppat av, sittandes vid bordet. Ganska precis då kom ambulansen och HLR inleddes med detsamma. Jag frågade damens väninnor hur dem mådde. Det enda hon brydde sig om var betalningen och jag svarade att det absolut inte var det vi prioriterade i den sekunden. 

Jag vet inte exakt hur länge ambulanspersonalen försökte hitta igen kvinnans puls, men jag skulle uppskatta det till mellan tjugo, trettio minuter. De kämpade en bra stund, både HLR och med hjälp av elstöt. Allt detta utan resultat. Hon saknade fortfarande puls. Till slut var dem tvungna att köra ut henne till ambulansen och föra henne till sjukhus. Jag hoppas verkligen att hennes liv gick att rädda.

Jag var chockad och var varm, men samtidigt frös jag. Jag kunde bara inte acceptera chocken, så jag försökte behålla lugnet. Jag tyckte så synd om stackars Stina som suttit där och tagit emot henne, innan ambulansen kom till platsen. Hon var helt förkrossad.

Inte förrän jag lämnat restaurangen, bra mycket senare än tänkt, så insåg jag hela situationen. Jag skakade och kände mig så otroligt liten. Jag skulle släppt ut det från början, för det var något som bara fick växa inom mig. Jag ringde först pappa, för att höra om han hade lust att hämta mig, dels för att jag bara ville ha någon som fanns där och för att slippa cykla i kylan, då jag redan frös. Som vanligt hade han redan tagit sig någon öl, vad hade jag förväntat mig? Då tänkte jag att mamma kanske var på väg hemåt, men det var väl också för mycket att hoppas på.. Hon skulle jobba över och bla bla bla. 

Hela grejen med mina föräldrar, var inte att jag blev besviken över att inte få skjuts och så vidare. Det var inte problemet. Problemet var att när jag hade behövt de som mest, så kom de med dåliga ursäkter över att inte kunna hämta mig. Problemet var inte att jag inte var kapabel nog att cykla. Problemet var att chocken hade slagit till. Jag ville ha närhet, trygghet. Är det jag som är dum i huvudet när jag tycker att ens föräldrar borde fråga hur deras dotter mår, efter att hon har sett en människa (antagligen) dö, en kollega som är i chocktillstånd och som själv hamnat i chock och insett att man kanske inte kunde hantera situationen så bra som man kunde, att man bara drog på sig en täckmantel, för att sköta allt snyggt inne på restaurangen? Tydligen så är det så. Tydligen ska man behöva be ens föräldrar att ens fråga om sitt barns tillstånd..

Jag fick helt plötsligt obeskrivligt ont i magen och det går verkligen inte över. Det gör galet ont. Lägger mig i fosterställning en stund och tycker synd om mig själv..

Jag är trött, men jag kan inte sova, jag skakar.. Godnatt!