Då och då kommer verkligheten ikapp än i ens liv, men aldrig tidigare så mycket som nu. Jag låg både rast- och sömnlös och slog upp fönstret för att se hur långt soluppgången hade kommit. Inte mer än att jag kan se hur något brinnande sakta, men säkert klättrar upp på andra sidan av bergstopperna, bortanför Akrotiri. Jag blev sittandes i fönstret och blickade ut över Xania och dess tak. Tanken slog mig just att jag varit här i snart ett år och två månader, så när som på en vecka, då jag var i Sverige i september. Jag kände hur något killade till på kinden och kände efter med handen. Det var en tår. En tår av lycka, tacksamhet och stolthet. Jag är så otroligt stolt över att jag gjort de vägval i mitt liv som fått mig att vara den jag är i dag och jag är oerhört tacksam för alla de som följt mig vid min sida genom att stötta mig, men också de som tillkommit i mitt liv längs vägen. Jag har förlorat kontakten med en hel drös människor, men det har också varit en av de största erfarenheterna - att lära vilka de sanna vännerna är. Mer tacksam är jag över de nya vänner jag kommit att få. Allra mest lycklig är jag över att ha träffat min kärlek. Någon som alltid finns där och som alltid ställer upp.