Som nu många utav er säkert har förstått så är det bara jag kvar att representera de svenska övervintrande säsongsarbetarna - åtminstone vad jag vet. Det är såklart blandade känslor angående detta. Visst kan jag känna mig ensam och att jag inte har några nära vänner att bara kunna hänga med och snacka om allt mellan himmel och jord. Samtidigt så mår jag inte alls dåligt utav att vara här på egen hand, tvärtom - jag tvingas ta kontakt med nya människor och komma allt närmre de jag kanske inte känner allt för väl.

 

Mina känslor och tankar är som en Gott & Blandat-påse, både sött och salt. Självklart saknar jag mina fantastiska vänner som jag var van att ha vid min sida varje dag, men samtidigt vet jag vart jag har de och är därför inte alls ett dugg orolig att förlora dem. Jag är ett ensambarn och är van vid att sysselsätta och underhålla mig själv. Min uppväxt och min förra säsong lärde mig att uppskatta och se vilka som är mina riktiga vänner. På ett sätt är jag ju just ensam och står på egna ben ute i vida världen, men samtidigt vill jag inte säga att jag är ensam. Jag har fått chansen att träffa underbara människor under året som gått och inte minst under min tid här i Grekland. Jag är så otroligt tacksam över allt jag får chansen att uppleva och njuter och tar vara på varenda minut. Sanningen är att jag tycker synd om de som inte tar chansen att uppleva något som detta. Alla har chansen, bara viljan och styrkan finns.

 

Jag är uppriktigt stolt över den 19åring som förra året tog saken i egna händer och helt på egen hand åkte till Grekland förra året, för att demonstrera mot ett vanligt Svenssonliv i Sverige. Även om jag en vacker dag skulle hamna i ett radhusområde i Sverige äga hund och Volvo tillsammans med min man och våra två barn, så kommer jag alltid vara för evigt tacksam över att jag tog chansen när jag väl hade den. 

 

Jag tror på ödet och mitt öde var att jag skulle hamna på ett av mina absoluta smultronställen, antingen "for a blessing or a lesson". Än så länge har det varit en kombination utav båda. 

 

Det här med att fira jul och nyår på egen hand, det jag lovade ett separat inlägg om, jag blandar in det i detta inlägg då jag tycker att det hör ihop med ovanstående text. Även detta har blandade känslor och tankar. Jag älskar julen, allt pyntande och gemenskapen den innehåller. Alla traditioner och allting vad som till julen tillhör tycker jag är så himla mysigt, men samtidigt växer jag år för år sakta ifrån den. Jag blir bara allt mer besviken för var år när jag sitter där och tänker "Jaha.. det var det.". 

 

Oavsett hur mycket jag än uppskattar allt, så känns det ändå så oviktigt och kommersiellt. Jag vet ibland inte om jag blir mest besviken eller mer frustrerad över att allt tappat sitt syfte. Nu vet jag också om att jag inte firar jul för fem öre för dess religiösa grund och syfte, men "nyjulens" idé om gemenskap - om att umgås med sina nära och kära - har tynat ut i vårat kommersiella samhälle där allt handlar om vad "tomten" kommer med för dyra presenter. Jag har många gånger haft planer på att göra som många andra och ställa upp som volontär för stadsmissionen eller liknande. Tänk att få skänka så mycket genom att göra så lite. Därför tyckte jag det var så fint i dagens avsnitt av julkalendern (ja, jag följer den dagligen härifrån!), då Ben bjöd in Stockholms hemlösa på middag och all lycka och skratt som spreds (ni som följer förstår).

 

Det jag menar är att vad är en jul för mig värd? Jag får chansen att ta del av en ny kultur med annorlunda firande, nya traditioner, nya medlemmar kring mitt firande. Dessutom blir jag lite av en volontär, inte för de hemlösa eller behövande, men för de millitärer som tjänar sitt land och tvingas vara utan sina nära och kära på en annan sida av jorden. Många utav de jag har träffat här har inget större val och vill inte ens vara med om vad de tvingas se och göra. Därför känns det på så sätt bättre att vi kan vara ensamma tillsammans. 

 

Jag kom hit på egen hand och kommer stanna här på egen hand. Jag gör det här för min egen skull och inte för någon annan. Oavsett om jag vandrar ensam så kommer jag alltid ha någon vid min sida. jag har alldeles för många som ställt frågan "När är det dags för dig att komma tillbaka till verkligheten?". Verkligheten och normer som tillhör en majoritet och statistik, eller vad menar ni? Gillar ni att spela allting säkert och följa grupptryck - visst, grattis och lycka till med allt som är förutsagt. Världen är en bok och ni kommer stanna på kapitel ett. Detta är min verklighet och mitt liv, välkomna att ta del utav det.