Var ska jag börja.. Dagen var jättebra. Jag köpte saker till sushin, kom till Åkanten, jobbade och sedan på eftermiddagen, efter att jag länge gått och längtat efter sushin, så fick vi äntligen tid att göra den. Jag och Sui Len hade kul vid tillagningen och sedan åt vi den vid fikat. Jättemysigt! Dock skulle detta ta en enorm vändning. Hade jag vetat om vad som skulle hända, så hade jag slutat samtidigt med Sui Len, vid fem och inte stannat kvar en timme extra, för att få ihop åtta timmar..

Jag påbörjade en potatisgratäng och sedan kom vi på att det inte fanns någon gullök, så jag fick gå över till grannen för att köpa det. När jag kom tillbaka så lämnade jag löken i köket, där ugnen pep, då tiden stod på noll. I samband med det frågar mammas körkamrat, som satt nedanför och vänta på en väninna, vad det var som lät. Jag svarade att det bara var ugnen som pep för att tiden gått ut. Då fick jag svaret, jaha, jag bara undra om det var något annat. Det kom nämligen en dam springandes här precis och sa att någon måste ringa ambulans.

Jag blev chockad, såklart, och frågade om hon visste vad som hänt. Det visade sig vara en dam som bara tuppat av, sittandes vid bordet. Ganska precis då kom ambulansen och HLR inleddes med detsamma. Jag frågade damens väninnor hur dem mådde. Det enda hon brydde sig om var betalningen och jag svarade att det absolut inte var det vi prioriterade i den sekunden. 

Jag vet inte exakt hur länge ambulanspersonalen försökte hitta igen kvinnans puls, men jag skulle uppskatta det till mellan tjugo, trettio minuter. De kämpade en bra stund, både HLR och med hjälp av elstöt. Allt detta utan resultat. Hon saknade fortfarande puls. Till slut var dem tvungna att köra ut henne till ambulansen och föra henne till sjukhus. Jag hoppas verkligen att hennes liv gick att rädda.

Jag var chockad och var varm, men samtidigt frös jag. Jag kunde bara inte acceptera chocken, så jag försökte behålla lugnet. Jag tyckte så synd om stackars Stina som suttit där och tagit emot henne, innan ambulansen kom till platsen. Hon var helt förkrossad.

Inte förrän jag lämnat restaurangen, bra mycket senare än tänkt, så insåg jag hela situationen. Jag skakade och kände mig så otroligt liten. Jag skulle släppt ut det från början, för det var något som bara fick växa inom mig. Jag ringde först pappa, för att höra om han hade lust att hämta mig, dels för att jag bara ville ha någon som fanns där och för att slippa cykla i kylan, då jag redan frös. Som vanligt hade han redan tagit sig någon öl, vad hade jag förväntat mig? Då tänkte jag att mamma kanske var på väg hemåt, men det var väl också för mycket att hoppas på.. Hon skulle jobba över och bla bla bla. 

Hela grejen med mina föräldrar, var inte att jag blev besviken över att inte få skjuts och så vidare. Det var inte problemet. Problemet var att när jag hade behövt de som mest, så kom de med dåliga ursäkter över att inte kunna hämta mig. Problemet var inte att jag inte var kapabel nog att cykla. Problemet var att chocken hade slagit till. Jag ville ha närhet, trygghet. Är det jag som är dum i huvudet när jag tycker att ens föräldrar borde fråga hur deras dotter mår, efter att hon har sett en människa (antagligen) dö, en kollega som är i chocktillstånd och som själv hamnat i chock och insett att man kanske inte kunde hantera situationen så bra som man kunde, att man bara drog på sig en täckmantel, för att sköta allt snyggt inne på restaurangen? Tydligen så är det så. Tydligen ska man behöva be ens föräldrar att ens fråga om sitt barns tillstånd..