IT'S NOT THE END OF THE WORLD, IT'S JUST THE END OF A WORLD.
I detta nu sitter jag [för ovanlighetens skull] vid poolen med min iPad och musik på högsta volym och är blodgivare. Jag fullständigt äts upp av alla jäkla myggor, men jag får väl stå ut med det. Jag försökte verkligen sova, men det gick helt enkelt bara inte. Anledningen till detta var att jag fick mig en powernap vid tio- elvatiden. Jag mådde inte alls bra. Det hela började på eftermiddagen - jag hade spänningshuvudvärk, mådde illa och var så yr att det kändes som att jag gång på gång skulle svimma. Jag försökte stå ut, men till slut såg Olga att allt inte stod rätt till och sa åt mig att sätta mig ner. Därefter kändes det bara värre och efter en stund kom även Dimitris och undrade hur jag mådde. Jag hade ingen bra förklaring till hur jag kunde känna som jag kände, men jag kände mig verkligen som en påse skit. Dimitris sa åt mig att gå och vila på rummet, vilket jag gjorde. Jag skulle BARA lägga mig lite på sängen, men där somnade. Sedan vaknade jag nästan två timmar senare och gick återigen ut. Det mesta var redan undanplockat, men jag hjälpte till att städa undan lite åtminstone. Jag kände mig fortfarande helkass, men fick i alla fall i mig mat. Sedan gick jag och Johanna för att sova. Jag var verkligen så nära på att somna, men sedan blev jag helt plötsligt olagligt pigg igen.. och nu sitter jag här i soluppgången. Igen. Idag är en viktig dag. Åtminstone kan det vara det. Vi ska om ett par timmar träffa Simon på hotellet Blue Dome i Agia Marina och sedan se vart vi kan få tag på jobb. Därför känns det extra surt att jag inte har kunnat sova ordentligt, då man vill visa upp sin bästa sida. Jag tror dock det ska gå bra. Jag ser fram emot det men samtidigt inte. Det är ett jobbigt vägval vi står vid och jag vill inte göra någon besviken, men vi måste tänka på vårt eget bästa. Nu sitter jag och funderar på om jag ska vara hurtig nog att orka med en joggingtur eller om det kanske bara är dumt med tanke på att jag mådde som jag gjorde för några timmar sedan. Jaja, det tål att tänkas på! Nu är det i alla fall hög tid att återvända till rummet för att söka skydd från mina blodtörstiga små flygfän. Mina ben är knöliga och kliar just nu, haha. Godmorgon från mig och passar även på att önska alla en härlig dag!
ORTENS FAVORITER
How ever, vi har alltså blivit erbjudna att få hjälp att fixa jobb borta i Platanias. Det är med ångestfylld glädje jag omfamnar denna händelse. Jag jobbar i nuläget minst lika mycket som deras ordinarie serveringspersonal, men får inte betalt. Jag har visserligen gratis boende, mat och bar, men det var ett erbjudande jag tackade ja till när jag jobbade fyra timmar i en entré, inte sju-åtta timmar i en restaurang där jag sliter häcken av mig. Hade de visat lite uppskattning så hade jag inte brytt mig, men att få höra små klagomål gång på gång tröttar ut en något otroligt. Jag tycker inte man kan ställa krav på mig, då jag inte får betalt. Eller har jag fel!?
Problemet är att dessa människor är inte bara världens skönaste personer, dem är även mina vänner. Jag gillar dessa killar något otroligt jävla mycket och det är det som känns så jäkla jobbigt att behöva lämna. Jag vill kunna gå härifrån med vit flagg och garden nere, men jag befarar att de kommer ha så svårt att förstå och acceptera vårat val. Eller nej, DE kommer inte ha det, men Dimitris kommer ha det. Jag kommer göra allt i min makt för att få honom att förstå, för jag vill inte mista en vän på grund av detta, men så som vi har det nu kan vi inte acceptera. Vi är utbildade, lojala och har hög social kompetens och vad får vi för det?! Tipota! [ingenting].
Jag hoppas bara att de på det andra stället är sköna de med och att man trivs, men gör vi inte det så har vi ju valet att åka hem. Sanningen är att vi känner oss rätt så mätta på detta, men nu har fått en anledning till att give it a second try.
Dessutom kanske detta kan göra att vi faktiskt skulle kunna få betalt här. Om vi talar om att blivit erbjudna ett betalt jobb och att vi funderar på att ta det, så kanske det kan få honom att tänka om och betala oss för att vara kvar. Valet ligger i hans händer. Jag vill ju helst vara kvar här såklart, jag trivs verkligen, men med de ansvar och krav jag nu har utan betalning känns bara allt väldigt orättvist och man känner sig verkligen utnyttjad.
Vi får se vad som händer de närmsta dagarna. Just nu avvaktar vi och inväntar svar från Simon, som checkar jobb och boende. Det känns som att jag kommer ha ångest hur jag än gör. Samma sak om jag hade valt att åka hem. Man känner sig mätt, nöjd och som att man inte kommer få ut mycket mer av detta, men samtidigt skulle jag ångra mig så grymt mycket väl hemma. Det är faktiskt inga lätta vägval man står inför, men jag känner i alla fall att jag har tänkt igenom allt väldigt noga och jag och Johanna verkar vara ense om våra val. Dessutom hoppas jag att hon verkligen vet att jag VILL att hon åker hem om hon känner att det är det enda rätta, med tanke på denna pojk hon uppenbarligen verkligen tycker om. Jag vill inte att hon stannar för min skull, jag åkte ju faktiskt ner hit på egen hand från början. Jag vill bara att hon är lycklig!
Nej, nu måste jag göra mig i ordning för jobb och livemusik, ser ändå fram emot att jobba idag. Ha en fin söndagkväll!
FRIBILJETT MOT HIMLEN
Kalispera! Jag tänkte att jag snabbt skulle ta och knåpa ihop ett kort inlägg. Har dock inte allt för lång tid på mig, då jag börjar [i skrivande stund] om ca en halvtimme. Igår gick allt väldigt snabbt och vi lyckades plocka ihop restaurangen tidigt. Därefter bestämde jag och Johanna för att äta utan pojkarna, för att sedan gå upp och tjöta med de i baren. Väl uppe i vår sky bar så satt de inne i ett samtal och vi satt tysta bredvid. Det hela slutade med att vi såg på klockan och bestämde oss för att gå ut. Vi drog till Splendid och våra bartenders var glada att se oss igen. Inne på Splendid träffade vi några norskar och vi beslutade oss för att ta oss vidare till Mylos. Vi gick förbi deras hotell och drack lite, sedan bort till Mylos. Vi väntade utanför för att Johanna skulle köpa cigg... och där stod vi. Hon kom aldrig tillbaka och vi fick inte tag på varann. Jag och norska Mattias tog en öl och efter att ha väntat i över en timme så bestämde vi oss för att gå och bada i havet. Efter bad i havet blev det bad i beachhotellets pool och sedan gick vi tillbaka till hans hotell. Väl tillbaka fick jag tag på Johanna och gick för att möta henne. "Emma!!" hörde jag Johanna skrika från en balkong. Då har tösen träffat Hanna som vi träffade på Mylos för några veckor sedan och några andra sköna människor. Nu till det bästa. Simon som var med vill hjälpa oss med nytt jobb så att vi faktiskt får betalt för vårat slit. Vi avvaktar nu svar och hoppas att allt löser sig snabbt och smidigt. Jag återkommer med mer info inom kort, efter jobbet!! Men nu måste bag skynda mig att göra mig i ordning. Hoppas allt är bra med er! Hörs senare, puss.