Okej, jag försökte verkligen att uppdatera mera efter jobbet igår, men vårat wifi vägrade att fungera. Sanningen är att ett helt inlägg gick till spillo dessutom, inget kul alls! Nu är jag nästan lika stressad som igår, så frågan är hur bra och sammanhängande detta inlägg kommer bli, men vi gör ett försök tycker jag!

How ever, vi har alltså blivit erbjudna att få hjälp att fixa jobb borta i Platanias. Det är med ångestfylld glädje jag omfamnar denna händelse. Jag jobbar i nuläget minst lika mycket som deras ordinarie serveringspersonal, men får inte betalt. Jag har visserligen gratis boende, mat och bar, men det var ett erbjudande jag tackade ja till när jag jobbade fyra timmar i en entré, inte sju-åtta timmar i en restaurang där jag sliter häcken av mig. Hade de visat lite uppskattning så hade jag inte brytt mig, men att få höra små klagomål gång på gång tröttar ut en något otroligt. Jag tycker inte man kan ställa krav på mig, då jag inte får betalt. Eller har jag fel!? 

Problemet är att dessa människor är inte bara världens skönaste personer, dem är även mina vänner. Jag gillar dessa killar något otroligt jävla mycket och det är det som känns så jäkla jobbigt att behöva lämna. Jag vill kunna gå härifrån med vit flagg och garden nere, men jag befarar att de kommer ha så svårt att förstå och acceptera vårat val. Eller nej, DE kommer inte ha det, men Dimitris kommer ha det. Jag kommer göra allt i min makt för att få honom att förstå, för jag vill inte mista en vän på grund av detta, men så som vi har det nu kan vi inte acceptera. Vi är utbildade, lojala och har hög social kompetens och vad får vi för det?! Tipota! [ingenting].

Jag hoppas bara att de på det andra stället är sköna de med och att man trivs, men gör vi inte det så har vi ju valet att åka hem. Sanningen är att vi känner oss rätt så mätta på detta, men nu har fått en anledning till att give it a second try. 

Dessutom kanske detta kan göra att vi faktiskt skulle kunna få betalt här. Om vi talar om att blivit erbjudna ett betalt jobb och att vi funderar på att ta det, så kanske det kan få honom att tänka om och betala oss för att vara kvar. Valet ligger i hans händer. Jag vill ju helst vara kvar här såklart, jag trivs verkligen, men med de ansvar och krav jag nu har utan betalning känns bara allt väldigt orättvist och man känner sig verkligen utnyttjad.

Vi får se vad som händer de närmsta dagarna. Just nu avvaktar vi och inväntar svar från Simon, som checkar jobb och boende. Det känns som att jag kommer ha ångest hur jag än gör. Samma sak om jag hade valt att åka hem. Man känner sig mätt, nöjd och som att man inte kommer få ut mycket mer av detta, men samtidigt skulle jag ångra mig så grymt mycket väl hemma. Det är faktiskt inga lätta vägval man står inför, men jag känner i alla fall att jag har tänkt igenom allt väldigt noga och jag och Johanna verkar vara ense om våra val. Dessutom hoppas jag att hon verkligen vet att jag VILL att hon åker hem om hon känner att det är det enda rätta, med tanke på denna pojk hon uppenbarligen verkligen tycker om. Jag vill inte att hon stannar för min skull, jag åkte ju faktiskt ner hit på egen hand från början. Jag vill bara att hon är lycklig! 

Nej, nu måste jag göra mig i ordning för jobb och livemusik, ser ändå fram emot att jobba idag. Ha en fin söndagkväll!