KRETA SETT UPPIFRÅN
ATT LEVA SOM SKANDINAV I MEDELHAVET ÅRET RUNT
EN NYPA MINNEN
DON'T YOU WORRY CHILD
Ända sedan jag kom hem, eller egentligen ännu tidigare, snarare sedan den sista veckan vi fick nere på Kreta, var min absolut bästa. Utan tvekan! Att jag inte insåg det tidigare gör mig idag så ont, då jag ångrar att jag över huvud taget ens kom tillbaka till Sverige. Att den här sommaren skulle bli underbar visste jag, men att den skulle påverka mig så här mycket fanns inte ens i min vildaste fantasi. Jag har gått igenom så enormt mycket under en så kort tid, både ris och ros, men en sak är säker. Jag är förevigt tacksam för varenda minut jag fick där nere och till alla underbara människor som blivit mina närmsta vänner. Vi blev som en familj där nere på något underligt vis. Att behöva säga farväl och veta att några av dessa människor kommer jag kanske aldrig mera träffa, gjorde så ont. Det gör det fortfarande. Att säga farväl till sina bästa vänner var också jobbigt. Man blev så bortskämd med att ses varenda dag och anförtro sig till varandra.
Det finns så många fantastiska (och mindre fantastiska, haha) minnen att berätta från min resa, men det skulle aldrig gå att få ner i en och samma text - det skulle sluta med en hel roman! Tänk om jag aldrig hade sett det där blogginlägget i Birgittas blogg om att en restaurang sökte värdinna till sitt hotell utanför Chania. Tänk om någon annan hade fått jobbet istället. Tänk om.. Det var ödet att jag skulle få komma dit, det var ödet att det var just det Hotellet jag besökt flera gånger innan och det jag hade bott på vid min senaste Kreta-vistelse. Jag såg så himla mycket fram emot att få träffa Pavlos igen! Allt var helt perfekt. Jag hade ett jobb som jag trivdes med, folk jag älskade, jag kände mig omtyckt och önskad. Trots att Dimitris kanske kunde ha skött betalning/lön bättre, så tycker jag verkligen om denna människa. Trots att han inte kunde se vårat slutgiltiga val av tillvägasätt, ur vårat perspektiv och tycka att det inte fanns något fel i att jag inte fick betalt trots att jag jobbade dubbelt så mycket med dubbelt så höga ansvar och krav och dessutom i serveringen, så ser jag fortfarande upp till honom och vill behålla honom som vän.
Pavlos var lika älskvärd som senast vi sågs. Han var som en pappa eller en överbeskyddande storebror åt mig där nere, haha. Något som jag hoppas att han vet betydde enormt mycket för mig. Jag kom dit ner helt ensam och hade inte många att lita på, men han fanns alltid där och han var den jag alltid kunde prata med!
Apostolis.. ja lilla Stolis! Åh, denna pojk kan man bara inte få nog utav. Han var som en lillebror till mig och var också en person som jag kunde lita på och som ställde upp. Jag är evigt tacksam för att han var den som fick min tjugoårsdag att bli så bra som den bara kunde ha blivit!
Det var svårt nog att behöva lämna vår "hemort" på ön, det var hemskt, rent ut sagt, att behöva säga hejdå, trots att vi faktiskt fortfarande skulle vara kvar på Kreta. Så efter Agii Apostoli begav vi oss av till Kretas Party- och turistmecka (haha) - Platanias! Här väntade ett äventyr som vi sent skulle glömma. Redan första kvällen var underbar och så flöt det på. Vi träffade så himla underbara människor och många av dessa har blivit mina allra närmsta vänner. Allt jag har fått uppleva med er är helt otroligt och en känsla som jag önskar att alla någon gång får uppleva!
Som alltid i livet så tar det slut när man har som roligast. Även om det faktiskt var så att vi hade gjort valet själva, så kändes det orättvist och hemskt. Vi bokade biljetterna när vi låg i en svacka. Hade vi väntat bara några dagar till, så tror jag att vi hade väntat ett bra tag till. Så jävla kul som vi hade de två sista veckorna har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Jag, Johanna och Malin kom så otroligt bra överrens och vi upptäckte att vi var så himla lika på många sätt. Så nära som vi kom varandra på så kort tid har jag nog aldrig lyckats komma någon annan. Våra kvällar var helt utflippade och jag har så många fina minnen att jag bara sitter här med ett stort, löjligt leende och tårar rinnandes (fortfarande).
Den sista veckan blev jag även erbjuden jobb på två olika klubbar/barer och det kändes så jäkla surt att behöva tacka nej. Sanningen är den att jag mer än gärna hade tackat ja och skitit i flyget, men då biljetten hade kostat närmare tretusen kronor, så kunde jag bara inte... något som jag ångrar något så gravt nu. Jag har åtminstone goda kontakter och vänner inför kommande säsong, men vetskapen om att jag fortfarande hade kunnat vara kvar, träffa Malin och Simon varje dag, alla mina greker (albaner, bulgarer, norskar och danskar, haha) får mig att vilja rycka av mig mitt hår. Att jag lämnade mitt hem för att åka tillbaka hit? Falska vänner, dryga människor, stress, press, konflikter, kyla och alltr negativt man kan komma på. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde göra så mot mig själv. Jag hade offrat allt, precis allt jag har för att få åka tillbaka och bli lycklig igen...
.. jag har aldrig varit med om något värre. Den depression som vällde över mig, så fort jag kommit tillbaka till den svenska vardagen, går inte ens att beskriva. Hur mycket jag än har försökt att ta mig ur den så är jag fången i depressionen och ångesten. Jag känner mig som en viljen marionettdocka som någon leker med. Jag känner mig livegen, utelämnad och som att innen finns där att prata med. Ingen skulle ändå förstå. Jag vet att det bara är ett drygt halvår kvar till jag återigen kan åka ner och bli lycklig, men det hjälper mig inte just nu. Varje dag känns som ett år och inget får mig att vara lycklig. Något måste ändras och jag måste komma på ett sätt att acceptera läget för tillfället och istället blicka framåt!
Jag skulle som sagt kunna bladdra på i evigheter om mitt (just nu) miserabla liv, men jag känner att det får räcka för en stund. En sista sak jag måste få skriva är något som inte kan uttryckas i ord, men jag ska göra mitt bästa...
Miljontals tack till min älskade och underbara vän Johanna. Jag älskar dig något enormt och jag är evigt tacksam över att få ha dig i mitt liv. Det finns nog ingen som har ställt upp så mycket för mig och som jag kan dela så mycket sjuka, roliga, jobbiga, ledsamma, underbara minnen med. Tack tack tack, utan dig hade inget varit möjligt. Jag älskar dig!
HERE IT GOES AGAIN
I PROMISE MYSELF
IT'S NOT THE END OF THE WORLD, IT'S JUST THE END OF A WORLD.
I detta nu sitter jag [för ovanlighetens skull] vid poolen med min iPad och musik på högsta volym och är blodgivare. Jag fullständigt äts upp av alla jäkla myggor, men jag får väl stå ut med det. Jag försökte verkligen sova, men det gick helt enkelt bara inte. Anledningen till detta var att jag fick mig en powernap vid tio- elvatiden. Jag mådde inte alls bra. Det hela började på eftermiddagen - jag hade spänningshuvudvärk, mådde illa och var så yr att det kändes som att jag gång på gång skulle svimma. Jag försökte stå ut, men till slut såg Olga att allt inte stod rätt till och sa åt mig att sätta mig ner. Därefter kändes det bara värre och efter en stund kom även Dimitris och undrade hur jag mådde. Jag hade ingen bra förklaring till hur jag kunde känna som jag kände, men jag kände mig verkligen som en påse skit. Dimitris sa åt mig att gå och vila på rummet, vilket jag gjorde. Jag skulle BARA lägga mig lite på sängen, men där somnade. Sedan vaknade jag nästan två timmar senare och gick återigen ut. Det mesta var redan undanplockat, men jag hjälpte till att städa undan lite åtminstone. Jag kände mig fortfarande helkass, men fick i alla fall i mig mat. Sedan gick jag och Johanna för att sova. Jag var verkligen så nära på att somna, men sedan blev jag helt plötsligt olagligt pigg igen.. och nu sitter jag här i soluppgången. Igen. Idag är en viktig dag. Åtminstone kan det vara det. Vi ska om ett par timmar träffa Simon på hotellet Blue Dome i Agia Marina och sedan se vart vi kan få tag på jobb. Därför känns det extra surt att jag inte har kunnat sova ordentligt, då man vill visa upp sin bästa sida. Jag tror dock det ska gå bra. Jag ser fram emot det men samtidigt inte. Det är ett jobbigt vägval vi står vid och jag vill inte göra någon besviken, men vi måste tänka på vårt eget bästa. Nu sitter jag och funderar på om jag ska vara hurtig nog att orka med en joggingtur eller om det kanske bara är dumt med tanke på att jag mådde som jag gjorde för några timmar sedan. Jaja, det tål att tänkas på! Nu är det i alla fall hög tid att återvända till rummet för att söka skydd från mina blodtörstiga små flygfän. Mina ben är knöliga och kliar just nu, haha. Godmorgon från mig och passar även på att önska alla en härlig dag!
ORTENS FAVORITER
How ever, vi har alltså blivit erbjudna att få hjälp att fixa jobb borta i Platanias. Det är med ångestfylld glädje jag omfamnar denna händelse. Jag jobbar i nuläget minst lika mycket som deras ordinarie serveringspersonal, men får inte betalt. Jag har visserligen gratis boende, mat och bar, men det var ett erbjudande jag tackade ja till när jag jobbade fyra timmar i en entré, inte sju-åtta timmar i en restaurang där jag sliter häcken av mig. Hade de visat lite uppskattning så hade jag inte brytt mig, men att få höra små klagomål gång på gång tröttar ut en något otroligt. Jag tycker inte man kan ställa krav på mig, då jag inte får betalt. Eller har jag fel!?
Problemet är att dessa människor är inte bara världens skönaste personer, dem är även mina vänner. Jag gillar dessa killar något otroligt jävla mycket och det är det som känns så jäkla jobbigt att behöva lämna. Jag vill kunna gå härifrån med vit flagg och garden nere, men jag befarar att de kommer ha så svårt att förstå och acceptera vårat val. Eller nej, DE kommer inte ha det, men Dimitris kommer ha det. Jag kommer göra allt i min makt för att få honom att förstå, för jag vill inte mista en vän på grund av detta, men så som vi har det nu kan vi inte acceptera. Vi är utbildade, lojala och har hög social kompetens och vad får vi för det?! Tipota! [ingenting].
Jag hoppas bara att de på det andra stället är sköna de med och att man trivs, men gör vi inte det så har vi ju valet att åka hem. Sanningen är att vi känner oss rätt så mätta på detta, men nu har fått en anledning till att give it a second try.
Dessutom kanske detta kan göra att vi faktiskt skulle kunna få betalt här. Om vi talar om att blivit erbjudna ett betalt jobb och att vi funderar på att ta det, så kanske det kan få honom att tänka om och betala oss för att vara kvar. Valet ligger i hans händer. Jag vill ju helst vara kvar här såklart, jag trivs verkligen, men med de ansvar och krav jag nu har utan betalning känns bara allt väldigt orättvist och man känner sig verkligen utnyttjad.
Vi får se vad som händer de närmsta dagarna. Just nu avvaktar vi och inväntar svar från Simon, som checkar jobb och boende. Det känns som att jag kommer ha ångest hur jag än gör. Samma sak om jag hade valt att åka hem. Man känner sig mätt, nöjd och som att man inte kommer få ut mycket mer av detta, men samtidigt skulle jag ångra mig så grymt mycket väl hemma. Det är faktiskt inga lätta vägval man står inför, men jag känner i alla fall att jag har tänkt igenom allt väldigt noga och jag och Johanna verkar vara ense om våra val. Dessutom hoppas jag att hon verkligen vet att jag VILL att hon åker hem om hon känner att det är det enda rätta, med tanke på denna pojk hon uppenbarligen verkligen tycker om. Jag vill inte att hon stannar för min skull, jag åkte ju faktiskt ner hit på egen hand från början. Jag vill bara att hon är lycklig!
Nej, nu måste jag göra mig i ordning för jobb och livemusik, ser ändå fram emot att jobba idag. Ha en fin söndagkväll!
FRIBILJETT MOT HIMLEN
Kalispera! Jag tänkte att jag snabbt skulle ta och knåpa ihop ett kort inlägg. Har dock inte allt för lång tid på mig, då jag börjar [i skrivande stund] om ca en halvtimme. Igår gick allt väldigt snabbt och vi lyckades plocka ihop restaurangen tidigt. Därefter bestämde jag och Johanna för att äta utan pojkarna, för att sedan gå upp och tjöta med de i baren. Väl uppe i vår sky bar så satt de inne i ett samtal och vi satt tysta bredvid. Det hela slutade med att vi såg på klockan och bestämde oss för att gå ut. Vi drog till Splendid och våra bartenders var glada att se oss igen. Inne på Splendid träffade vi några norskar och vi beslutade oss för att ta oss vidare till Mylos. Vi gick förbi deras hotell och drack lite, sedan bort till Mylos. Vi väntade utanför för att Johanna skulle köpa cigg... och där stod vi. Hon kom aldrig tillbaka och vi fick inte tag på varann. Jag och norska Mattias tog en öl och efter att ha väntat i över en timme så bestämde vi oss för att gå och bada i havet. Efter bad i havet blev det bad i beachhotellets pool och sedan gick vi tillbaka till hans hotell. Väl tillbaka fick jag tag på Johanna och gick för att möta henne. "Emma!!" hörde jag Johanna skrika från en balkong. Då har tösen träffat Hanna som vi träffade på Mylos för några veckor sedan och några andra sköna människor. Nu till det bästa. Simon som var med vill hjälpa oss med nytt jobb så att vi faktiskt får betalt för vårat slit. Vi avvaktar nu svar och hoppas att allt löser sig snabbt och smidigt. Jag återkommer med mer info inom kort, efter jobbet!! Men nu måste bag skynda mig att göra mig i ordning. Hoppas allt är bra med er! Hörs senare, puss.
ETSI KI ALLIOS
KALIMERA
POSO MALAKAS EISAI
AGAINST THE GRAIN
Hur som helst går tiden fort här nere. Nästan för fort. Idag, torsdag den tjugoåttonde juni tvåtusentolv är det två fucking jävla månader sedan jag, Emma Linné Dahlström, lämnade svensk mark. Jag har inte längtat hem en enda sekund. Inte heller saknat någon. Eller jo, självklart gör jag det, men det är inte så att jag får nåfra sånadär känslor att jag bara vill ha en person här. Nu.... Konstigt det där.
Aja, uppdaterar mer imorgon. Jag har fyra procent batteri och inte tillgång till laddare just nu. De fyra sista spenderas till fäjsbuk. Kalinixta!
ASE ME NA S'AGAPO
Jag lyckades få lite sömn efter den promenad det blev istället för svettig löprunda. Jag somnade nämligen till och kände mig därefter inte särskilt manad. Nu ligger jag i sängen och bredvid mig ligger en sovandes Johanna, haha. Jag funderar på att ta mig ner till stranden och grillas lite, men misstänker att fröken Backlund gärna hakar på och ni som känner mig väl vet att jag hatar att väcka folk. Hon vaknar nog dock om jag börjar klä på mig.
Juste, i förrgår natt var det en krasch här på Kreta. Som tur var kände inte jag de involverade, men dessvärre var det Apostolis kusin. Han lever, men har allvarliga skador. Den andra inblandade personen vårdas på sjukhus, men läget är tyvärr kritiskt. Dessutom hade en bil kört in i Apostolis pappas bil igår morse, ingen skadades dock, men Apostolis själv mådde inte på topp igår, vilket är fullt förståeligt!
Nej usch, trafiken här är galen. Något annat kan jag inte säga. Nu ska jag hur som helt kliva upp sakta men säkert. hoppas ni får en bra dag, har hört att ni har lite sol idag? Grattis!
PIO PSILA
Extra lycklig är jag för att jag hittat den låt jag letat efter sedan jag kom hit i början av maj. Har haft den på hjärnan då och då, men nu jäklar har jag den inströmmande från mitt headset. Låten är Πιο Ψηλα (Pio Psila) med Vegas och spelas i princip överallt hör nere just nu. Sjukt skön är den om inte annat.
Klockan har passerat femsnåret och jag ligger som sagt vaken. Jag är inte det minsta trött, utan är mer taggad att få dra på mig mina träningskläder som ligger redo bredvid mig och svettas på stranden. Jag vill verkligen bli fit nu alltså, orkar inte med mig själv snart, usch!
Nu ska jag fortsätta att lyssna på mina grekiska spotifylistor och invänta soluppgången så stt jag kan bege mig mot stranden. Hoppas ni sover gott ett tag till, puss!
HIGH FIVE
Jaha, då har min kära vän Johanna kommit ner till ett soligt och varmt Kreta. Hon klagar redan på värmen, haha, vilket i och för sig är fullt förståeligt! Igår satt vi och diskuterade med Dimitris hur vi ska lägga upp vårat arbete - vem som gör vad osv. Det slutade med att massvis av klockslag rabblades upp och att jag till slut svarade "Ye, of course!" på frågan "Is that okey with you?" utan att egentligen hängt med. Detta resulterade med att jag och Johanna idag kände oss otroligt förvirrade.
Vi gjorde som vi tror och hoppas nu på det bästa. Vi började klockan fyra, tillsammans med Apostolis, dukade upp och öppnade restaurangen. Vid sexsnåret kom Pavlos som varit hemma lite längre på grund av det lilla event som hålls i hans hus idag och i samma veva återvände jag tillbaka till hotellrummet och Johanna ut till entrén. Sedan är tanken att jag ska in till servering och bar vid åtta och hjälpa till där det behövs. Vi hoppas att vi uppfattade allting rätt!
Idag har vi sovit länge eller ja, åtminstone Johanna... haha! Sedan tog vi en vända till det billiga varuhuset och sista timmen innan jobb spenderades i havet. Välbehövt vill jag lova!
Hur som helt så var Pavlos nöjd att vi klarat oss när han var borta. Det blev en 'high five' och kommentaren "Perfect Emma!", så det bådar väl gott?
Nu ska jag försöka att inte smälta bort helt i värmen och sddan förbereda mig för jobb. Vi hörs kanske senare, puss!
UPPE MED TUPPEN
Kalimera! Jag låg länge imorse och väntade på att min klocka skulle ringa, men det gjorde den inte. Till slut tittade jag var klockan var och insåg att hon just passerat sjusnåret och klockan var satt på nio, haha. Konstigt det där med att man vet med sig, att man måste upp av någon anledning, och då vaknar av sig själv.
Anledningen till varför klockan var satt var för att jag planerat en trip in till Hania. Vill besöka Zara och lite sådant! Även kul att besöka stan lite då och då, den är ju så himla mysig om man bara kommer bort från turismen en aning. Har varit sjukt sugen på calamares ett bra tag också, så får se om jag kanske lyxar till det med en rejäl lunch idag. Högst upp på min to-do-list står dock en tur till In-ka för att handla någon frukost och låta mitt hår torka. Har precis skjölt ur en oljeinpackning som legat i under natten. Kände att det var dags igen, skulle även behövt toppa mitt hår, men men.
Hörs sen, puss!
I'M WALKING ON SUNSHINES
Kalimera mina kära vänner! Jag vaknade tidigt idag och låg en stund och funderade över om jag skulle vara hurtig nog att ta mig ner på stranden. Efter en stunds funderande vände jag på mig och somnade om, haha. Vaknade för cirka en timme sedan, alltså vid halv elva. Jag har ätit lite frukost och planen är väl att sakta göra sig i ordning och sedan ta sig ner på stranden och sola. Det är så sjukt att man vänjer sig vid sin bränna så mycket att man finner sig blekare än när jag kom hit, trots att jag kan se den tydliga skillnaden mellan vitt och brunt där solen inte kommit åt.
Igår kväll var en av de roligaste jobbdagarna hittils. Som tur är så är jag ju inget direkt inbitet fotbollsfan, så jag behövde inte hänga läpp igår inte. Jag fick lämna entrén lite tidigare igår och hjälpa Pavlos uppe i takbaren. Skitkul verkligen! Efter matchen och när jag och Apostolis hade packat ihop allt nere i restaurangen, så samlades alla där uppe. Apostolis vänner kom också dit. Bland annat Nikos som var här för några dagar sedan också. Vi pratade inte så mycket då, men igår kom han fram till baren och snackade lite, supertrevlig verkligen!
Nu är det bara två ynka dagar kvar till Johanna kommer hit. Det ska bli så jävla roligt att träffa henne, känns som att det var evigheter sedan sist! Den här sommaren kommer bli så himla grym. Häromdagen kände jag ångest över att jag ska behöva lämna det här livet i höst, sedan insåg jag att det är så himla lång tid kvar, haha. Men ändå, nej usch, hemska tanke!
Nu ska jag läsa lite bloggar och uppdatera mig lite innan jag byter om för beach mode! Puss på er
I'VE NEVER BEEN AFRAID OF THE HIGHEST HEIGTS
Då sitter man här igen och känner hur skammen och besvikelsen, över att man uppdaterar så dåligt, väller över en. Jag trivs fortfarande som fisken i vattnet, om inte ännu mera nu än innan. Man kommer närmare personerna man jobbar med för var dag som går och det känns så skönt att veta att de finns där för en och ställer upp. Det är otroligt viktigt att faktiskt ha den relationen till de, eftersom jag befinner mig i ett annat land och på egen hand, så jag är otroligt tacksam över dem.
På tal om ensam så stämmer det faktiskt inte snart. På torsdag kommer min bättre hälft Johanna ner och ska jobba här med oss! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot detta och dessutom saknar henne. Tänk er själva att få reda på att du ska få åka till ett annat land, vara borta ett halvår och du lämnar ditt hem en dryg vecka efter du fått beskedet. Man rycks liksom ifrån sina vänner, eftersom man inte hinner träffa alla innan man måste sitta på ett flygplan. Att dessutom ha träffat dessa underbara vänner nästan dagligen innan... ja, saknaden är stor just nu!
Första juli kommer även Madelen ner hit eller åtminstone till våran del av Kreta. Hon och Alex kommer ju faktiskt ner redan sista veckan i juni, men de kommer att vara en bra bit i från oss tyvärr. Hur som helst så har hon valt att stanna en extra vecka och då kommer hon bo på Hotel Niriis som ligger 50 m ifrån oss. Känns helt okej!
Häromdagen vaknade jag upp tidigt och kände mig jättepeppad till att springa på stranden. Jag klädde på mig mina träningskläder och begav mig av mot stranden. På vägen ner tog jag massa fina kort på morgonsolen och tänkte "de här ska upp på Instagram när jag är tillbaka!". Så blev det inte! När jag hade sprungit mina vändor på stranden och kommer tillbaka till min väska så upptäcker jag det som man inte vill ska ha hänt. Mina solglasögon som legat på min väska låg i sanden och tröjan låg anorlunda den med... och jag förstod redan innan jag vänt ut och in på min väska att någon hade stulit min mobil. Mycket riktigt så stämde detta tyvärr och efter att ha fått hjälp från beachbarens personal, de få människor som befann sig på stranden och ex antal försök att ringa till mobilen så insåg jag att det bara var att acceptera att jag aldrig mer kommer se den mobilen. Jag bryr mig inte om telefonen i sig, då den har sina skavanker och jag får en ny gratis när jag förlänger mitt abonnemang, men alla bilder, kontakter och så vidare. Det är det som känns förjävligt! Jaja, jag har bara mig själv att skylla och kan inte göra mycket mer nu.
Nu ska jag ta mig iväg och köpa frukt och lite sådant. Ska försöka att bli bättre på att uppdatera hädanefter. Hoppas ni har en kanondag, puss!
GTL
Godmorgon mina få, men ack så kära bloggläsare! Det är roligt att se att det är fler som lyckats hitta hit sedan jag lämnade svensk mark. Dock kanske det mest beror på att jag ibland är duktigare på att uppdatera. Vad vet jag. En sak jag vet är att jag uppskattar det, så jag hoppas att ni är här för att stanna!
Jag var trött och frusen igår kväll, därav varför det aldrig dök upp något mera inlägg. Hade väl heller egentligen inte allt för mycket att uppdatera er om, men ändå, det är trevligt med något nytt att läsa.
Just nu sitter jag på en av mina balkonger och hade ni sett mig just nu, så hade ni säkerligen fått er ett gott skratt. Jag har slagit mig ner på golvet, precis under en utdragbar torkställning och på denna har jag hängt upp en handduk, haha. Anledningen är inte att jag inte vill ha sol, utan för att jag inte ser någonting på min iPad när jag sitter ute i solen. Jo visst, naturligtvis hade det varit enklare och mer självklart att sätta sig inomhus, men problemet är att wifi:t inte fungerar särskilt bra där inne.
Idag har jag tagit mig ur sängen hyfsat tidigt (för att vara mig på den senaste tiden). Jag vet inte riktigt vad som händer med min sömn, men jag som brukar sova dåligt och lite, sover nu helt plötsligt mycket. Inte för att det är något positivt i det, jag sover fortfarande inte särskilt bra och att sova länge gör mig bara trött och sur. I snart en veckas tid har jag vaknat, tittat på klockan och bara vänt på mig och somnat om. Skitstörande, men trevligt att vakna lite tidigare idag i alla fall. Förhoppningsvis kan jag somna lite tidigare ikväll och komma upp tidigare i morgon bitti.
Nog pratat om detta, så roligt samtalsämne är det väl ändå inte, haha. Vet inte riktigt ännu vad denna dagen har att erbjuda. Kanske ett dopp i havet och lite solning. Skulle dock behöva träna lite, jag sa ju trots allt, innan jag åkte, att detta skulle motivera mig till att komma igång med träning och bli mer fit. Sanningen är att jag mer än gärna skulle jogga längs beachen varenda dag, men att se alla supertränade personer springa där som om de aldrig gjort något annat är allt annat än motiverande. Därav ännu en anledning till att vakna tidigt. Det hade varit så sjukt härligt att springa där i morgondiset, innan gradantalet hunnit nå sin höjd.
Jag får återkomma med vad som blir dagens sysselsättning. Hoppas alla får en kanonbra onsdag, puss!
