Nu kommer det inlägg som jag under en så lång tid velat skriva, men varken haft kraften eller lusten att göra. Redan nu sitter jag med tårar rinnandes ner för mina kinder. Samtidigt som det är skönt att få skriva av sig, så är detta så otroligt jävla jobbigt för mig. Jag har aldrig i hela mitt liv gått igenom något ens i närheten av vad jag har gått igenom under den senaste tiden..

Ända sedan jag kom hem, eller egentligen ännu tidigare, snarare sedan den sista veckan vi fick nere på Kreta, var min absolut bästa. Utan tvekan! Att jag inte insåg det tidigare gör mig idag så ont, då jag ångrar att jag över huvud taget ens kom tillbaka till Sverige. Att den här sommaren skulle bli underbar visste jag, men att den skulle påverka mig så här mycket fanns inte ens i min vildaste fantasi. Jag har gått igenom så enormt mycket under en så kort tid, både ris och ros, men en sak är säker. Jag är förevigt tacksam för varenda minut jag fick där nere och till alla underbara människor som blivit mina närmsta vänner. Vi blev som en familj där nere på något underligt vis. Att behöva säga farväl och veta att några av dessa människor kommer jag kanske aldrig mera träffa, gjorde så ont. Det gör det fortfarande. Att säga farväl till sina bästa vänner var också jobbigt. Man blev så bortskämd med att ses varenda dag och anförtro sig till varandra.

Det finns så många fantastiska (och mindre fantastiska, haha) minnen att berätta från min resa, men det skulle aldrig gå att få ner i en och samma text - det skulle sluta med en hel roman! Tänk om jag aldrig hade sett det där blogginlägget i Birgittas blogg om att en restaurang sökte värdinna till sitt hotell utanför Chania. Tänk om någon annan hade fått jobbet istället. Tänk om.. Det var ödet att jag skulle få komma dit, det var ödet att det var just det Hotellet jag besökt flera gånger innan och det jag hade bott på vid min senaste Kreta-vistelse. Jag såg så himla mycket fram emot att få träffa Pavlos igen! Allt var helt perfekt. Jag hade ett jobb som jag trivdes med, folk jag älskade, jag kände mig omtyckt och önskad. Trots att Dimitris kanske kunde ha skött betalning/lön bättre, så tycker jag verkligen om denna människa. Trots att han inte kunde se vårat slutgiltiga val av tillvägasätt, ur vårat perspektiv och tycka att det inte fanns något fel i att jag inte fick betalt trots att jag jobbade dubbelt så mycket med dubbelt så höga ansvar och krav och dessutom i serveringen, så ser jag fortfarande upp till honom och vill behålla honom som vän.

Pavlos var lika älskvärd som senast vi sågs. Han var som en pappa eller en överbeskyddande storebror åt mig där nere, haha. Något som jag hoppas att han vet betydde enormt mycket för mig. Jag kom dit ner helt ensam och hade inte många att lita på, men han fanns alltid där och han var den jag alltid kunde prata med!

Apostolis.. ja lilla Stolis! Åh, denna pojk kan man bara inte få nog utav. Han var som en lillebror till mig och var också en person som jag kunde lita på och som ställde upp. Jag är evigt tacksam för att han var den som fick min tjugoårsdag att bli så bra som den bara kunde ha blivit!

Det var svårt nog att behöva lämna vår "hemort" på ön, det var hemskt, rent ut sagt, att behöva säga hejdå, trots att vi faktiskt fortfarande skulle vara kvar på Kreta. Så efter Agii Apostoli begav vi oss av till Kretas Party- och turistmecka (haha) - Platanias! Här väntade ett äventyr som vi sent skulle glömma. Redan första kvällen var underbar och så flöt det på. Vi träffade så himla underbara människor och många av dessa har blivit mina allra närmsta vänner. Allt jag har fått uppleva med er är helt otroligt och en känsla som jag önskar att alla någon gång får uppleva!

Som alltid i livet så tar det slut när man har som roligast. Även om det faktiskt var så att vi hade gjort valet själva, så kändes det orättvist och hemskt. Vi bokade biljetterna när vi låg i en svacka. Hade vi väntat bara några dagar till, så tror jag att vi hade väntat ett bra tag till. Så jävla kul som vi hade de två sista veckorna har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. Jag, Johanna och Malin kom så otroligt bra överrens och vi upptäckte att vi var så himla lika på många sätt. Så nära som vi kom varandra på så kort tid har jag nog aldrig lyckats komma någon annan. Våra kvällar var helt utflippade och jag har så många fina minnen att jag bara sitter här med ett stort, löjligt leende och tårar rinnandes (fortfarande).

Den sista veckan blev jag även erbjuden jobb på två olika klubbar/barer och det kändes så jäkla surt att behöva tacka nej. Sanningen är den att jag mer än gärna hade tackat ja och skitit i flyget, men då biljetten hade kostat närmare tretusen kronor, så kunde jag bara inte... något som jag ångrar något så gravt nu. Jag har åtminstone goda kontakter och vänner inför kommande säsong, men vetskapen om att jag fortfarande hade kunnat vara kvar, träffa Malin och Simon varje dag, alla mina greker (albaner, bulgarer, norskar och danskar, haha) får mig att vilja rycka av mig mitt hår. Att jag lämnade mitt hem för att åka tillbaka hit? Falska vänner, dryga människor, stress, press, konflikter, kyla och alltr negativt man kan komma på. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde göra så mot mig själv. Jag hade offrat allt, precis allt jag har för att få åka tillbaka och bli lycklig igen...

.. jag har aldrig varit med om något värre. Den depression som vällde över mig, så fort jag kommit tillbaka till den svenska vardagen, går inte ens att beskriva. Hur mycket jag än har försökt att ta mig ur den så är jag fången i depressionen och ångesten. Jag känner mig som en viljen marionettdocka som någon leker med. Jag känner mig livegen, utelämnad och som att innen finns där att prata med. Ingen skulle ändå förstå. Jag vet att det bara är ett drygt halvår kvar till jag återigen kan åka ner och bli lycklig, men det hjälper mig inte just nu. Varje dag känns som ett år och inget får mig att vara lycklig. Något måste ändras och jag måste komma på ett sätt att acceptera läget för tillfället och istället blicka framåt!

Jag skulle som sagt kunna bladdra på i evigheter om mitt (just nu) miserabla liv, men jag känner att det får räcka för en stund. En sista sak jag måste få skriva är något som inte kan uttryckas i ord, men jag ska göra mitt bästa...

Miljontals tack till min älskade och underbara vän Johanna. Jag älskar dig något enormt och jag är evigt tacksam över att få ha dig i mitt liv. Det finns nog ingen som har ställt upp så mycket för mig och som jag kan dela så mycket sjuka, roliga, jobbiga, ledsamma, underbara minnen med. Tack tack tack, utan dig hade inget varit möjligt. Jag älskar dig!