Okej, jag hade hunnit göra inlägg igår - jag somnade inte för ens halv fem på morgonen. Jag hade bara ingen större lust, haha. I och med att jag hade så svårt att somna, så vaknade jag också sent. Jag låg fortfarande i sängen vid tvåtiden. Jag hatar när hela dagen försvinner, men det är så jäkla skönt ibland och bara ligga kvar i sängen, under sitt varma täcke. Jag har börjat drömma massa också. Jag brukar inte göra det. Jo, jag vet också att man alltid drömmer, men jag menar att jag drömmer så att jag vaknar och jag minns drömmarna. De är verkligen jättekonstiga också, haha. Undrar om det beror på medicinen?

I skrivande stunde börjar jag jobba om cirka en timme. Jobbar kväll ikväll för att "lära mig mer i köket". Ja. Alltså, jag kommer nog inte vara kvar där så himla länge. Jag söker mig ju bort ifrån Alingsås, men min chef kan väl få tro att jag kommer bli en lovande kock en stund till, trots att jag berättat att jag har planer att flytta ifrån stan. Jag klagar dock inte, det ger pengar och det är något jag verkligen behöver nu. Visserligen sålde jag gammalt guld nu för ett tag sen och fick en rejäl sudd pengar, men de ska få gå till körkort och så får jag väl se vad som återstår sen. Jag är onekligen sugen på att bara hoppa på ett plan och åka bort till sol och värme. Jag har då inte fått ut mycket av sommaren den här sommaren. Jag har varit sjuk i över en månad och när det har varit fint, har jag jobbat. Får panikångest så fort jag tänker på att sommaren nästan är över. Usch.

Nu till åsikten jag ville dela med mig av igår. Det har med tragedin som drabbat Norge. Jag tycker det är tragiskt och så svårt att ta in. Det är så mycket hat man har mot denna man, men jag blir så himla skrämd av tanken av att vi uppmärksammar denna händelse så mycket som vi faktiskt gör. Inte för att detta är något man bara kan sopa över mattan, men snälla rara människor, det dör människor världen över varje minut. Småbarn, ungdomar och vuxna runt om i världen dör hela tiden, av olika tragiska anledningar. Det kan vara svält, ett flertal skott ifrån något automatvapen, en bomb, en mina, en sjukdom.. Listan kan göras lång. Är det inte värt att uppmärksammas? Vi ser på nyheterna näst intill dagligen att en bomb exploderat någonstans, men det är precis som att det tillhör våran vardag och bara är ännu en siffra i vår statistik. Det var som en god vän till mig sa när jag försökte förklara hur jag resonerade "Norge är ett grannland och bra mycket mer involverat i Sverige, man kan inte ta hänsyn till allt och alla". Det förstår jag självklart också, men bara för att Norge ligger närmare oss är det ju inte mer synd om de än om några stackare i Irak som blir ihjälskjutna. Jag tycker vi är så jävla egotrippade som börjar bry oss, först när det uppenbarar sig för oss att det faktiskt kan hända även hos oss. Det blir inte lika långt borta längre. Jag pratar inte om Sverige, utan hela världen. Man inser det inte för än det är nära en själv. Jag menar, jag har ingen som helst koppling till Norge mer än att det är ett grannland. Jag bryr mig inte mer att någon stackare dött där, än någon stackare i Afrika. Är det bara jag som resonerar så här? Är det jag som är konstig? 

Jag ser inte skillnaden i att bli skjuten av en idiot i Norge eller att bli skjuten av en idiot ur en gerillagrupp i Afrika. Jag ser inte skillnaden i ett terrordåd i Norge än att det sker i Irak. Men varje dag ser vi på tv och tänker "Jaha, ännu en bomb där borta. Undra vad det blir för mat idag?". Mycket är medias fel, eftersom det är de som framhäver det de ska tjäna pengar på, men det är fan ingen ursäkt för att vi ska låta det fortsätta "där borta" utan att ens höja ett ögonbryn. Jag hoppas ni förstår mig rätt. Jag vill inte lyfta fram att jag på något som helst sätt inte bryr mig om det som hänt i Norge, för det gör jag onekligen, men jag tycker världen är sjuk och orättvis som bara bryr sig om en del saker bara för att det på en plats på jorden är en chockartad tragedi och på en annan plats i världen vardag. Nu måste jag göra mig iordning, skulle kunna skriva hur mycket som helst, men det får räcka nu. Ta hand om er allihopa!

Just nu tänkte jag hoppa in i duschen. Jag är inte så himla fräsch nu vill jag lova! Mamma har bjudit över familjen Fransson på middag idag, som kommer hit klockan sex. Det är liksom mindre än två timmar till dess och jag har massa jag behöver och vill göra. Jag hade tänkt skriva av mig om en åsikt jag har nu. Jag måste få ur mig det innan jag bubblar över. Sedan skulle jag behöva städa mitt rum också. Jag börjar med en dusch och ser om jag hinner skriva av mig lite strax. Om inte så önskar jag alla en trevlig söndags eftermiddag och kväll. Det önskar jag er i ch för sig även om jag hinner med att blogga mera, haha.

Jag kan inte sova och jag behöver lätta på mitt hjärta. Jag behöver krypa upp i famn och känna mig trygg som ett barn. Jag hade tänkt berätta mer om hur min berg- och dalbana till liv ser ut just nu. Som de flesta vet blev jag inlagd på sjukhus i tisdags. Jag får berätta mer när jag har tid. När jag har ork. Nu måste jag försöka sova, jag ska upp och jobba klockan tio.

Ja, planen var att jag skulle somna tidigt idag. Jag lovade mig själv att ligga i sängen, med datorn avstängd, senast klockan halv ett. Det gjorde jag! Därefter gick något fel, väldigt fel! 

Nu sitter jag här och klockan är snart sex på morgonen och det är fyra timmar kvar till jag börjar jobba. Inte så lockande tanke. Inte för att jag inte vill jobba, för det vill jag faktiskt, men det hade ju inte skadat om man hade fått sova lite innan. Jag har dock hunnit med massor av saker, haha! Det går verkligen ingen nöd på mig när jag inte är tillräckligt trött för att sova. Nej, nu ska ni få höra! 

Precis innan min deadline så skrev Johanna och Caroline till mig. Det var egentligen i Carolines syfte, då jag kanske ska hyra hennes lägenhet, från och med i höst till då hon och Johanna är tillbaka från Norge. De har inte bestämt någon tid, det kan bli ett halvår, ett år. Ja, vem vet. Jag är så otroligt tacksam för att jag får chansen att komma hemifrån bara, sen att lägenheten ligger i Majorna är bara ett plus, ett stort plus. Det är så jobbigt här hemma nu, så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allvarligt, jag mår dåligt av att må hemma och så kan det inte fortsätta. 

Tanken är ju att jag ska hitta ett jobb i Göteborg nu också. Jag har sökt några tjänster och väntar på svar, men jag skickade iväg två till ansökningar för några timmar sen! Sedan får man se vad som händer, jag får se om jag hittar det jag söker i Göteborg. Annars beger jag mig iväg norr ut, rättare sagt till Östersund. Det kan i alla fall vara skönt att ha kommit hemifrån, slippa all skit och all press och bara kunna ge sig andrum till att fundera över vad man egentligen vill och ge sig tid att leta annan bostad och så vidare.

Visst var det kanske lite spännande och så, haha, men det roligaste är att jag har klippt mig. Ja ni hörde rätt, jag har klippt mig. Klockan kvart över tre satt jag på golvet med en sax i handen framför spegeln och klippte av mitt hår. Jag vet inte om det blev så jämt och så vidare - får be mamma finjustera i värsta fall! Är ändå ganska nöjd med vad jag åstadkommit. Det enda är att eftersom jag har haft sidecut (long time ago) så är håret lite kortare på ena sidan. Alltså, hur ska jag förklara. Det håret som är längst fram på huvudet, luggen typ, är inte lika långt på de olika sidorna. Så det ser såklart lite konstigt ut, men jag får ha tålamod till det vuxit ut. Hade velat blondera det lite mera också, tror det skulle bli snyggare i lite blondare?

Jag har inte bloggat bra det senaste. Är det sommar så är man ute eller har bättre saker för sig, det kan vara en ursäkt. Min ursäkt är dock elchock, sjukdom och därav bristande intresse.

Det var torsdag för två veckor sedan. Jag hade varit med Sofia hela eftermiddagen. Vi hade cyklat runt, lekt på en lekplats, njutit av solen och shoppat. Jag hittade en kanonsnygg långklänning på MQ. Vi gick in dit för att det var rea. Jag däremot hittade ju såklart min kära klänning bland de varor som hade ordinarie priser, såklart! Efter shoppingen och solen började vi bli hungriga, så vi bestämde oss ganska så snart för att styra upp en middag hos Sofia, eftersom hon hade huset för sig själv. Så vi tog oss till ICA och handlade det vi ville ha, vilket vi inte var så enade om, haha. Vi bestämde i alla fall att vi skulle marinera kyckling och trä på spett för att sedan grilla, sedan ville jag ha en fransk potatissallad till, medan Sofia föredrog potatisen som den var och istället ha en nobissås. Sedan åkte vi hem till var och en och duschade och tog på oss våra nya snygga klänningar.

Väl hos Sofia drog matlagningen igång. Jag började leta tändvätska, vilket var en misslyckad sökning och resulterade i ett samtal till Sofias föräldrar. Vi fick istället använda oss utav en tändgaffel. Heter det ens så? Ni vet en såndär gaffelliknande historia som man ansluter till ett eluttag för att få kolen att glöda. Anyway, vi kopplade in tändgaffeln med hjälp av en förlängningssladd och fortsatte med det andra. Eller ja, vi och vi, jag fortsatte medan Sofia hamnade framför facebook vid sin laptop, haha! Så är det att vara kockelev! Jag kokade potatis och började fixa med såsen. När såsen var näst intill klar, skulle jag hämta den sista ingrediensen ute i trädgården - gräslöken. När jag kommer ut på trädäcket och får syn på grillen, kommer jag på att det kanske har gått femton minuter och går istället fram till grillen och lyfter på locket. Där låg kolen och glödde fint. Sedan ska jag ju då bara lyfta ur tändgaffeln. Jag minns hur jag för en sekund funderar på hur jag enklast ska få ur den, utan att rasera min fina lilla kolhög, därefter tar jag tag i handtaget till tändgaffeln och det är då det händer - allt svartnar och jag får världens elchock. Jag minns hela händelsen, men nu mer luddigt, än vad jag mindes den precis efter olyckan. Adrenalinet rusade ju, så man får lätt minnesluckor. Så fort jag snuddade handtaget rusar elen genom hela min kropp. Jag krampar och kan därför inte släppa taget om tändgaffeln. Det slutar med att jag till slut flyger baklänges, välter grillen över mitt ben och i samband med detta sträcks kabeln ut så långt att den dras ur. Och tur var väl det! Hade kontakten inte åkt ur, så hade elen fortsatt strömma ut i mig. Eller en sådan sak som att gräset hade varit fuktigt, då kunde det också kunnat gå illa.

Jag lyckas nätt och slätt krypa undan från grillen, lägger mig ner på gräset och börjar sakta ta in händelsen och när jag fattat vad som hänt börjar tårarna rinna. Jag skakar av chock och var jätterädd. Sofia kom ut och förstod inte riktigt vad som hänt, men hon blev såklart också chockad. Så fort jag insett att jag lever och så, börjar jag tänka praktiskt. Vi måste få upp den glödande kolen från gräset! Det var nästa tanke. Sedan ringde jag mamma och hon hämtade oss, så vi kunde åka till Akuten. Därefter kom vi hem och med omplåstrad hand och ben var det sedan dags att försöka sova. Sov inte särskilt bra den natten!

I efterhand har jag funderat mycket. Jag kunde faktiskt ha dött. Alla har sagt det till mig. Det är ingen tanke som skrämmer mig, inte ens nu trots olyckan. Jag tror på ödet och hade jag dött, så hade jag dött. Jag lever istället och fick lära mig en läxa. Huset Sofia bor i byggdes på 80-talet, då var man inte tvungen att bygga in en jordfelsbrytare. Hade det funnits en sådan inbyggd i huset så hade detta aldrig hänt. En jordfelsbrytare är en mycket billig livförsäkring, det kostar cirka tvåtusen att installera och ser till att sådana här olyckor inte sker. Snälla rara människor, jag ber er, installera en sådan om ni inte har en sådan inbyggd! Det är eran billagaste livförsäkring, det är bara korkat att inte ha en sådan och dessutom lag på, vid nybygge, att ha idag. Var rädda om er!

Det har blivit en utgång med Sofia och Emma också. Vi gick till Berså och skakade runpa, haha! Sedan var Emma tvungen att gå och jag och Sofia var istället med Simon och Oliver. Vi tyckte det var lite segt på Berså och ville dra vidare, tror dock Sofia var lite ledsen ett tag, hon ville nog vara kvar och flörta lite med mr S, haha! Vi gick i alla fall bort till Cheers i Vasa. På väg bort dit fick jag sms från Carl som tyckte jag skulle komma bort till Rockbaren. Jag var ganska så sugen på RB efter att ha hängt på pappa-betalar-ställen, behövde komma till något mer genuint och äkta, kände jag, men följde med bort till Cheers i vilket fall som helst. Detta visade sig dock vara supertrevligt! Jag gillade Cheers faktiskt, lite mysig kvarterspubs känsla över det hela. Vi hängde i baren med Sara och hennes vänner som också var där. Jag satt brevid en trevlig kille som hette Oscar och drack Leffes, haha. Vi tjötade lite innan han och hans vän skulle dra vidare, men han fick mitt nummer, så vi har inte tappat kontakten i alla fall, tur nog! Trevlig kille det dära!

Efter Cheers så bestämde jag mig för att ta mig bort till Carl, som stod i tält-kö till The Big 4, haha! Jag kollade efter spårvagn, men hade precis missat den och vid tretiden går inte vagnarna särskilt ofta, så jag bestämde mig för att gå, men vid Drottningtorget insåg jag att det kanske inte var någon vidare kul väg att gå själv, där längs ån, så jag hoppade på fyran och åkte bara en hållplats. Sedan var det ju bara att korsa gatan och gå bort mot Ullevi. Sedan mötte jag upp Carl och vi satt och tjöta och hade det mysigt. Sedan tänkte jag ta första tåget hem, men nehe då! Det var då inställt och första gick 07.17. Kul! Så det var bara att luffa runt i stan i drygt två timmar. Så när jag äntligen kom hem, så var jag ganska så lycklig när jag sjönk ner i min säng!