Jag har inte bloggat bra det senaste. Är det sommar så är man ute eller har bättre saker för sig, det kan vara en ursäkt. Min ursäkt är dock elchock, sjukdom och därav bristande intresse.

Det var torsdag för två veckor sedan. Jag hade varit med Sofia hela eftermiddagen. Vi hade cyklat runt, lekt på en lekplats, njutit av solen och shoppat. Jag hittade en kanonsnygg långklänning på MQ. Vi gick in dit för att det var rea. Jag däremot hittade ju såklart min kära klänning bland de varor som hade ordinarie priser, såklart! Efter shoppingen och solen började vi bli hungriga, så vi bestämde oss ganska så snart för att styra upp en middag hos Sofia, eftersom hon hade huset för sig själv. Så vi tog oss till ICA och handlade det vi ville ha, vilket vi inte var så enade om, haha. Vi bestämde i alla fall att vi skulle marinera kyckling och trä på spett för att sedan grilla, sedan ville jag ha en fransk potatissallad till, medan Sofia föredrog potatisen som den var och istället ha en nobissås. Sedan åkte vi hem till var och en och duschade och tog på oss våra nya snygga klänningar.

Väl hos Sofia drog matlagningen igång. Jag började leta tändvätska, vilket var en misslyckad sökning och resulterade i ett samtal till Sofias föräldrar. Vi fick istället använda oss utav en tändgaffel. Heter det ens så? Ni vet en såndär gaffelliknande historia som man ansluter till ett eluttag för att få kolen att glöda. Anyway, vi kopplade in tändgaffeln med hjälp av en förlängningssladd och fortsatte med det andra. Eller ja, vi och vi, jag fortsatte medan Sofia hamnade framför facebook vid sin laptop, haha! Så är det att vara kockelev! Jag kokade potatis och började fixa med såsen. När såsen var näst intill klar, skulle jag hämta den sista ingrediensen ute i trädgården - gräslöken. När jag kommer ut på trädäcket och får syn på grillen, kommer jag på att det kanske har gått femton minuter och går istället fram till grillen och lyfter på locket. Där låg kolen och glödde fint. Sedan ska jag ju då bara lyfta ur tändgaffeln. Jag minns hur jag för en sekund funderar på hur jag enklast ska få ur den, utan att rasera min fina lilla kolhög, därefter tar jag tag i handtaget till tändgaffeln och det är då det händer - allt svartnar och jag får världens elchock. Jag minns hela händelsen, men nu mer luddigt, än vad jag mindes den precis efter olyckan. Adrenalinet rusade ju, så man får lätt minnesluckor. Så fort jag snuddade handtaget rusar elen genom hela min kropp. Jag krampar och kan därför inte släppa taget om tändgaffeln. Det slutar med att jag till slut flyger baklänges, välter grillen över mitt ben och i samband med detta sträcks kabeln ut så långt att den dras ur. Och tur var väl det! Hade kontakten inte åkt ur, så hade elen fortsatt strömma ut i mig. Eller en sådan sak som att gräset hade varit fuktigt, då kunde det också kunnat gå illa.

Jag lyckas nätt och slätt krypa undan från grillen, lägger mig ner på gräset och börjar sakta ta in händelsen och när jag fattat vad som hänt börjar tårarna rinna. Jag skakar av chock och var jätterädd. Sofia kom ut och förstod inte riktigt vad som hänt, men hon blev såklart också chockad. Så fort jag insett att jag lever och så, börjar jag tänka praktiskt. Vi måste få upp den glödande kolen från gräset! Det var nästa tanke. Sedan ringde jag mamma och hon hämtade oss, så vi kunde åka till Akuten. Därefter kom vi hem och med omplåstrad hand och ben var det sedan dags att försöka sova. Sov inte särskilt bra den natten!

I efterhand har jag funderat mycket. Jag kunde faktiskt ha dött. Alla har sagt det till mig. Det är ingen tanke som skrämmer mig, inte ens nu trots olyckan. Jag tror på ödet och hade jag dött, så hade jag dött. Jag lever istället och fick lära mig en läxa. Huset Sofia bor i byggdes på 80-talet, då var man inte tvungen att bygga in en jordfelsbrytare. Hade det funnits en sådan inbyggd i huset så hade detta aldrig hänt. En jordfelsbrytare är en mycket billig livförsäkring, det kostar cirka tvåtusen att installera och ser till att sådana här olyckor inte sker. Snälla rara människor, jag ber er, installera en sådan om ni inte har en sådan inbyggd! Det är eran billagaste livförsäkring, det är bara korkat att inte ha en sådan och dessutom lag på, vid nybygge, att ha idag. Var rädda om er!

Det har blivit en utgång med Sofia och Emma också. Vi gick till Berså och skakade runpa, haha! Sedan var Emma tvungen att gå och jag och Sofia var istället med Simon och Oliver. Vi tyckte det var lite segt på Berså och ville dra vidare, tror dock Sofia var lite ledsen ett tag, hon ville nog vara kvar och flörta lite med mr S, haha! Vi gick i alla fall bort till Cheers i Vasa. På väg bort dit fick jag sms från Carl som tyckte jag skulle komma bort till Rockbaren. Jag var ganska så sugen på RB efter att ha hängt på pappa-betalar-ställen, behövde komma till något mer genuint och äkta, kände jag, men följde med bort till Cheers i vilket fall som helst. Detta visade sig dock vara supertrevligt! Jag gillade Cheers faktiskt, lite mysig kvarterspubs känsla över det hela. Vi hängde i baren med Sara och hennes vänner som också var där. Jag satt brevid en trevlig kille som hette Oscar och drack Leffes, haha. Vi tjötade lite innan han och hans vän skulle dra vidare, men han fick mitt nummer, så vi har inte tappat kontakten i alla fall, tur nog! Trevlig kille det dära!

Efter Cheers så bestämde jag mig för att ta mig bort till Carl, som stod i tält-kö till The Big 4, haha! Jag kollade efter spårvagn, men hade precis missat den och vid tretiden går inte vagnarna särskilt ofta, så jag bestämde mig för att gå, men vid Drottningtorget insåg jag att det kanske inte var någon vidare kul väg att gå själv, där längs ån, så jag hoppade på fyran och åkte bara en hållplats. Sedan var det ju bara att korsa gatan och gå bort mot Ullevi. Sedan mötte jag upp Carl och vi satt och tjöta och hade det mysigt. Sedan tänkte jag ta första tåget hem, men nehe då! Det var då inställt och första gick 07.17. Kul! Så det var bara att luffa runt i stan i drygt två timmar. Så när jag äntligen kom hem, så var jag ganska så lycklig när jag sjönk ner i min säng!