IMDB 8,8

 

Här närmar sig klockan tre, mitt i natten. I och med att jag och Vasilis var lediga idag och sov någon timme efter middagen, så har vi just bänkats oss framför en film. Närmare bestämt Interstellar från 2014. Som jag nämnde ovan har filmen rankats 8,8/10 av IMDB.

 

Återkommer med bedömning!

Agapi, E.

 

Sanningen är den att de flesta av er, så som nära vänner och instagramföljare, redan visste att jag har blivit mamma. Först till en och därefter till fyra småttingar.

 

Ni har säkert redan räknat ut att det inte handlar om mina bebisar, utan om något helt annat - nämnligen katter! Ni som känner mig väl är nog redan nu i chocktillstånd, då de flesta känner mig som en hundmänniska, livrädd för katter och därmed raka motsatsen till crazy cat lady. Ni som känner mig ännu bättre vet att jag alltid varit mån om andras välmående och kanske i första fall när det kommer till djur och deras rätt, så ni kanske inte är lika förvånade.

Hur som helst, detta hände för snart ganska så exakt en månad sedan nu. Det hela började med att Vasilis en dag, cirka två månader sedan, visade mig en katt utanför vårt jobb. Katten var väldigt fin och välskött, men också dräktig. Vi upptäckte även snabbt därefter att hon hade en markant linje runt halsen och drog slutsatsen att hon haft en ägare som inte blivit glad över upptäckten av att hon var dräktig och därmed troligtvis slängt ut henne. Vi såg henne utanför jobbet ännu ett par dagar efter vi fann henne, men kort därefter försvann hon. 

 

Tre veckor efter det kom hon tillbaka, allt mer gången. Denna gång var hon ännu mer försäkrande om hur underbar hon var och hur mycket hon älskade allt och alla - var på vi antog att det snart var dags och att hon var redo att hitta en trygg plats inför födseln. Vi alla ifrån jobbets var enade om att vi borde hjälpa henne, men kunde inte komma på någon som kunde eller ville ta henne. Detta resulterade i att jag en stormig fredag tog med henne hem, mitt i natten, efter jobb. Detta var natten till alla hjärtans dag och vad passade bättre än en god gärning och att få någon att skeda med, då Vasilis hade åkt till Rethymnon med sina vänner.

 

Dagen efter, natten till söndag, så sov Vasilis hos mig. Han var inte lika övertygad om att det var någon vidare bra idé att ha tagit hem en dräktig katt. Inte för att tyckte att det var fel, men för att han inte ville lägga det ansvaret på mig. Därför hade vi på söndagmorgonen en konversation angående just detta. Vasilis, som fortfarande var i halvt sovande tillstånd, låg ännu i sängen och jag satt, konfunderad över mitt agerande, på golvet med katten på en filt intill mig. Helt plötsligt började hon andas tyngre och hennes mage att krampa. Jag insåg snabbt att nu fanns ingen återvändo längre. 

 

"Baby! I think she's having her babies right now..."

Det var allt jag kunde få ur mig och Vasilis, som legat och mumlat sig igenom konversationen, flög nu upp ur sängen. Jag som redan innan varit i en emotionell berg- och dalbana satt i skratt varvat av tårar under födseln. Det var så jäkla häftigt! Min reaktion var nog mer snarlik med att det var jag själv som genomgick födsel av mina barn. Vasilis reaktion var nog mest otippad dock - han gick från oerhört anti, till att vara först fram med kameran och samtidigt ringandes till diverse veterinärer för råd och dåd. Tänka sig att han kunde bli så blödig!

 

Nu ligger jag här i sängen med mamma Mika på magen och fyra små liv nedanför, som blir hela fyra veckor nu på söndag. Ännu står det inte klart vad småttingarna kommer ha för namn, mer än en utav de. Tiger, som vi har valt att behålla, är dock spikat då h♡n ser ut som en och skulle passa både hane eller hona. De andra avvaktar jag med att namnge, tills dess att deras kön står klart.

Agapi, E.

 

 

Just nu känner jag mig livegen och nära till att falla i djup depression. Därav bortfallet från bloggen. Jag avskyr näst intill allt som har med mitt liv att göra just nu. 

 

Jag har börjat arbeta för DNA istället för Cheers, vilket jag borde vara (och innerst inne är) ytterst glad och tacksam över. Det har inte gått något vidare för Cheers och vi var nära att stänga baren. I nuläget är baren ännu öppen, men har flera dagar i veckan stängt och jag tror att Giannis är i valet och kvalet över att stänga. Jag blev, utan att veta varför, förflyttad till DNA, vilket jag bör se som en andra chans, men också som att ha jobbat sig uppåt. Hur lättad jag än är över att ha jobb, så kan jag inte bortse ifrån att jag avskyr jobbet. Det är inget fel så, men pressen ökar och jag förväntas att prestera högre. Tjejerna är allvarligt fett snygga och hur löjligt det än kan tyckas, så mpr jag dåligt om jag inte försöker till mitt yttersta att lyckas med en schysst outfit och perfekt makeup varje dag, vilket tär oerhört på både självkänsla och humör. Jag vet att detta är något min hjärna gör för att spöka med mig, då alla tjejer sagt hur mycket de tycker om mig och trivs med mig på jobbet. Går jag till jobb och känner mig för "alldaglig", så är hela dagen förstörd och jag har inte självsäkerhet nog att göra bra ifrån mig.

 

Det är spklart inte bara detta, utan en mängd andra faktorer som påverkar mig och mitt humör just nu. Jag vill dock inte dela med mig om exakt allt och väljer den största orsaken till att jag mår som jag mår just nu.

 

Jag har dock kommit till den punkt där jag också inser att jag kan påverka detta genom ett annat tillvägagångssätt och justeringar i min vardag. Jag vill kunna glädjas åt det jag faktiskt har och inte bara se det negativa och bara vilja ha det annorlunda. 

 

Sakta men säkert kommer jag försöka beta av de punkter och ändringar jag själv kan jobba på, för att sedan se vad jag kan göra för att möta omvärlden halvvägs vardera. 

 

Agapi, E.