Ja. Det är väl ungefär till denna insikt jag nått och nog om det i detta inlägg.

 

Jag har ju för bövelen varit borta i ganska exakt två månader.. hur skedde detta!? Största boven i dramat har varit jobb. Åtminstone till en början. Vi hade en lång, lång period på jobbet med mycket skepp inne och därav extremt mycket jobb, vilket innebar långa och slitsamma kvällar. Att ha ett socialt yrke där man tvingas vara underhållande, trevlig och ha det lilla extra, även under ens sämre dagar, tär fan på en mer än vad man tror. Att bortse ifrån sitt eget välmående och sitt privatliv blir psykiskt påfrestande och detta resulterar i att man helt enkelt inte orkar vara social, glad och trevlig mot de man håller kärt och har i sin närhet. Så hemskt egentligen.

 

Mycket annat har hänt - påskfirande, Vasilis hade en motorcykelolycka, Sverigeturné, avlivat min bästa vän, födelsedagsfiranden med mera (mer om detta i kommande inlägg). Men jag har också fått en del tid för mig själv, inte minst under min resa till Sverige. Det sved och tårarna föll under denna resa, men oavsett hur jobbigt det var så behövdes det, för att komma iväg från sin vardag och få nya perspektiv. Jag måste börja prioritera mig själv och göra saker efter mina önskemål. Uppoffring i all ära, men när det går ut över ens eget välmående, så är det ingen hållbar situation. Jag måste komma ihåg lilla jag.

 

Agapi, E.