Sanningen är den att de flesta av er, så som nära vänner och instagramföljare, redan visste att jag har blivit mamma. Först till en och därefter till fyra småttingar.

 

Ni har säkert redan räknat ut att det inte handlar om mina bebisar, utan om något helt annat - nämnligen katter! Ni som känner mig väl är nog redan nu i chocktillstånd, då de flesta känner mig som en hundmänniska, livrädd för katter och därmed raka motsatsen till crazy cat lady. Ni som känner mig ännu bättre vet att jag alltid varit mån om andras välmående och kanske i första fall när det kommer till djur och deras rätt, så ni kanske inte är lika förvånade.

Hur som helst, detta hände för snart ganska så exakt en månad sedan nu. Det hela började med att Vasilis en dag, cirka två månader sedan, visade mig en katt utanför vårt jobb. Katten var väldigt fin och välskött, men också dräktig. Vi upptäckte även snabbt därefter att hon hade en markant linje runt halsen och drog slutsatsen att hon haft en ägare som inte blivit glad över upptäckten av att hon var dräktig och därmed troligtvis slängt ut henne. Vi såg henne utanför jobbet ännu ett par dagar efter vi fann henne, men kort därefter försvann hon. 

 

Tre veckor efter det kom hon tillbaka, allt mer gången. Denna gång var hon ännu mer försäkrande om hur underbar hon var och hur mycket hon älskade allt och alla - var på vi antog att det snart var dags och att hon var redo att hitta en trygg plats inför födseln. Vi alla ifrån jobbets var enade om att vi borde hjälpa henne, men kunde inte komma på någon som kunde eller ville ta henne. Detta resulterade i att jag en stormig fredag tog med henne hem, mitt i natten, efter jobb. Detta var natten till alla hjärtans dag och vad passade bättre än en god gärning och att få någon att skeda med, då Vasilis hade åkt till Rethymnon med sina vänner.

 

Dagen efter, natten till söndag, så sov Vasilis hos mig. Han var inte lika övertygad om att det var någon vidare bra idé att ha tagit hem en dräktig katt. Inte för att tyckte att det var fel, men för att han inte ville lägga det ansvaret på mig. Därför hade vi på söndagmorgonen en konversation angående just detta. Vasilis, som fortfarande var i halvt sovande tillstånd, låg ännu i sängen och jag satt, konfunderad över mitt agerande, på golvet med katten på en filt intill mig. Helt plötsligt började hon andas tyngre och hennes mage att krampa. Jag insåg snabbt att nu fanns ingen återvändo längre. 

 

"Baby! I think she's having her babies right now..."

Det var allt jag kunde få ur mig och Vasilis, som legat och mumlat sig igenom konversationen, flög nu upp ur sängen. Jag som redan innan varit i en emotionell berg- och dalbana satt i skratt varvat av tårar under födseln. Det var så jäkla häftigt! Min reaktion var nog mer snarlik med att det var jag själv som genomgick födsel av mina barn. Vasilis reaktion var nog mest otippad dock - han gick från oerhört anti, till att vara först fram med kameran och samtidigt ringandes till diverse veterinärer för råd och dåd. Tänka sig att han kunde bli så blödig!

 

Nu ligger jag här i sängen med mamma Mika på magen och fyra små liv nedanför, som blir hela fyra veckor nu på söndag. Ännu står det inte klart vad småttingarna kommer ha för namn, mer än en utav de. Tiger, som vi har valt att behålla, är dock spikat då h♡n ser ut som en och skulle passa både hane eller hona. De andra avvaktar jag med att namnge, tills dess att deras kön står klart.

Agapi, E.