Vasilis smsade och frågade om jag inte skulle gå upp istället, med tanke på att vi ska försöka komma upp någorlunda i tid och gå till stranden. Jag är ju inte den som är den, så jag snörade på mig mina Reebok och började gå. Trots att det är dryga tio kilometer att ta sig hit och mestadels uppförsbacke, så känns det inte så jobbigt. Jag älskar visserligen att gå, men ändå.

 

Jag hade dock en lite trist upplevelse i slutet. Tidigare i veckan så träffade jag en så himla söt valp, bara något kvarter ifrån Vasilis hus. Den verkade vara hemlös, men sedan såg jag den inte de andra gångerna jag passerade. Idag kom den dock rusande och hoopade och pussades. Hundmänniska som jag är så slängde jag givetvis av mig väskan och satte mig på huk. När jag sitter där med denna fantastiska lilla hanvalp, så hör jag plötsligt ett svagt gnällande. Det kom inte ifrån valpen jag klappade, utan ifrån insidan av muren, till det nybygda (men än så länge öde) hus där han verkar hålla till. Jag kunde ju såklart inte låta bli att ta reda på vem det var, så jag klev in igenom grinden och där nere hittar jag ännu en valp, men tyvärr verkar denna ha någon psykologisk störning alternativt en funktionsnedsättning, för så fort denne försökte resa sig och vifta på svansen, så var det som att svansen stod still, medan kroppen vinglade fram och trillade fram och tillbaka. Åh, det var så ledsamt att se, då den verkar vara så fin i övrigt.

Hade det varit mitt hus här i Kounoupidiana, så hade jag intetvekat en sekund, utan burit med mig bägge valparna hem. Nu är tyvärr fallet inte så.. och att jag redan släpat hit en kattmamma, med sina två ungar är mer än tillräckligt. Jag kan bara inte släppa det och vill så gärna hjälpa på något vis, så jag tänker göra allt i min makt för att de kan få ett hem eller åtminstone bli undersökta. Jag ska höra av mig till Noah's Ark här i Chania som är en organisation för just hemlösa hundar och katter. Jag hoppas jag kan få hjälp eller åtminstone råd och dåd. Fortsättning följer..

Agapi, E.