Godkväll mina fina vänner och på kärt återseende.

Ikväll brakade helvetet löst över oss här på Kreta. Åtminstone så kändes det så. Tolka mig inte fel nu, tvärtom så älskar jag storm och oväder och nog allt fick jag som jag ville denna afton.

 

Vi hade en okej start på jobbet ikväll och allt var frid och fröjd.. ända tills jag hörde något skrapande, dånande muller bakom mig. Jag uppfattade först inte ens ljudet som åska, vilket jag heller inte var ensam om, utan mer som ett skrapande, burkigt ljud från baksidan av restaurangen och tänkte att det säkert var från hotellet bakom oss. Kort därefter kom åska nummer två och jag reagerade starkare på denna och vände mig om. Då ser jag (till min stora förtjusning bör tilläggas) att himmelen lyses upp för en sekund, varpå det får sällskap av ännu ett dånande ljud, denna gång ännu skarpare och dessutom närmare. Inte ens tjugo minuter senare, sprang vi emellan borden och baren för att rädda våra gäster och deras mat och dryck. Lyckligtvis var det endast ett fåtal gäster kvar som fortfaramde åt och alla höll god ton och tyckte nog att det var lite humor och dessutom ganska så mysigt. När alla gästerna flyttats upp och de få som fortfarande åt, hade avslutat sina måltider, så blir allt svart. Och inte bara i vår restaurang, utan hela Platanias. De enda som klarade sig var dem i Pano Platanias. Hela staden förvandlades från turistparadis, till spökstad på mindre än en timme. Jag tyckte det var riktigt häftigt och oerhört mysigt. Dessutom fick jag ju sluta tidigare och lite förändring blev det ju allt. Så där sprang jag runt och serverade Irish Coffees till våra kära gäster som fick ta skydd hos oss. 

 

Därefter styrde jag och Malin vår kos mot änden av Platanias där våra amerikanskor bor... eller bott får jag väl lov att säga. De åker nämnligen hemåt nu om några timmar och jag kommer sakna de något enormt. Anna-Lise, som jag lärde känna förra året, kom ju tillbaka för snart två månader sedan och tiden har gått på tok för fort. I år följde hennes syster Julia och deras vän Jessica inte med, men däremot kom en annan kompis, Erin, till Anna hit för tre veckor sedan och trots att jag inte umgåtts konstant med henne, så har man (som vanligt här nere) kommit varann så himla nära. Hur underbar tjej som helst och jag hade varit världens lyckligaste i fall de båda hade stannat med mig i vinter. Hur som helst så avskyr jag avsked och föredrar ett vi ses än ett hejdå.

 

Stormen avtog och strömmen kom tillbaka till halva Platanias. Själv åkte jag hemåt i sällskap av kaneldoftljus och choklad som jag och Malin hade unnat oss i super marketen, på väg till tjejernas hus. Så detta har jag avnjutit här hemma. Ska jag vara ärlig så hade det mer än gärna fått fortsatt att regna lite och åska också för den delen. Det finns ju inget mysigare när man får ligga inomhus och bara mysa, speciellt som nu när man också ska försöka sova!

 

På tal om sova, så bör jag avrunda här och just försöka sova. Imorgon ska bli en produktiv dag och jag behöver min skönhetssömn för att bli riktigt peppad. Dessutom är jag både trött och ser fram emot att få gosa med mitt varma täcke i min kaneldoftande lägenhet.

Sov gott så hörs vi imorgon!

 

Agapi, E.