Okej, jag mådde inte direkt bättre efter att ha avreagerat mig i ett inlägg, även om det ibland kan vara skönt för stunden. Jag tror dock inte det lönar sig på lång sikt, då detta inte kommer gå att lösa med våld. Det handlar om att jag måste känna efter vad som känns bäst för mig och i första hand ta hänsyn till det. Jag vet om att det skulle drabba andra att jag bara gav upp och släppte allt, men om jag själv inte mår bra då, spelar det ingen roll?

Jag gick upp och hämtade mig en enorm kopp, fylld till bredden av ett gott, grönt te. Jag har så himla ont i magen på grund av det här och mår verkligen psykiskt dåligt av det. Det beror nog på att det i grund och botten handlar om personer som jag faktiskt har tyckt om och som jag ändå har känt under en längre period. Först nu börjar jag inse att jag har haft en annan bild av vissa personer. Jag har verkligen försökt att ställa upp för de och jobba, även om det flera gånger har varit med kort varsel eller har betytt att jag har fått arbeta dubbelpass. Jag vet om mina svagheter, vad gäller att vara kontaktbar, men jag har också berättat om mina sömnproblem. Jag vet att det är svårt att sätta sig in i om man själv inte har de problemen, men det är faktiskt inte "bara att ta tabletter". Jag har testat insomningstabletter, men de hjälpte mig ingenting och jag vill inte bli beroende utav starka tabletter, det är inget man överväger lika lätt som vilken sorts tuggummisort man känner för att köpa.

Jag är inte duktig på att uttrycka eller för den delen tala om mina känslor, detta beror till störst del på att jag inte har en person i mitt liv som jag litar på till så stor procent att jag känner att jag kan blotta mitt liv för. Jag berättar ofta om känslor, men aldrig vad jag innerst inne känner. Jag måste bli bättre på att kunna tala om det, för det ligger så mycket inom mig och gror och det drabbar en enda person - mig själv.

Om ändå någon kunde förstå hur jag känner innerst inne, om jag ändå kunde berätta. Jag försökte prata med mamma förut ikväll om hur jag känner och att jag helst av allt bara skulle vilja säga tack och adjö, men det känns som att hon blir besviken på mig. Som att jag bara ger upp och visst, det är väl det jag gör, men det är för att den här gången har det gått för långt, det går inte att reparera. Jag måste tänka på min hälsa, jag är ingen superhjälte och den här gången, för en gångs skull står jag upp för mig själv och säger "jag vill inte mera!".

Jag vill att hon ska försöka förstå och stötta mig, jag vill inte att hon ska vara besviken för det här krävs mycket utav mig att ens genomföra. Om jag kommer klara det..